Finnkampen

I måndags fick jag ett glädjande besked. Laguttagningen till årets Finnkamp var på väg att sättas samman, och jag var uttagen att representera blågult på 10.000 m tillsammans med Mikael Ekvall och Mustafa Mohammed.

Jag har svårt att beskriva hur stort detta är för mig, men att det är en dröm och ett efterlängtat mål som går i uppfyllelse är ingen överdrift.

Det har runnit mycket vatten under broarna sedan jag som junior kom överlägset sist på terräng-SM i Värnamo 1999 till den utmaning som nu väntar i Göteborg i helgen. Men en sak är säker. Det har varit värt varje steg på vägen.

Eftersom detta blir mitt första landslagsuppdrag bestämde jag mig genast för att konsultera någon med mer erfarenhet för att kunna få tips och råd om hur man bäst förbereder sig.

Det givna valet föll på Finnkampslegenderna Oskar Käck och Erik Sjökvist.

Jag ringde först till Oskar, där jag genast fick rådet att göra allt precis som vanligt dagarna innan. Han beskrev att ett vanligt nybörjarfel är att lockas av den totala uppbackningen man får som del i landslaget i form av massage, alla tänkbara behandlingar, sportdrycker, bubbelpool, gels osv. osv. Risken är då att man efter några timmar ligger överbehandlad och sockerhög i sin säng utav all sportdryck och har svårt att sova.

Oskar berättade detta med sådan innlevelse att jag förstod att det var självupplevt.

Tacksam för dessa goda råd tog jag sedan kontakt med finnkrossaren Sjökvist, och bokade in mig på precamp i Oslo.

Precamp ska som jag förstått det handla om att hitta rätt, och förbereda sig så bra som möjligt inför kommande tävling. Då jag önskar att komma i bäst möjligt slag var det naturligt för mig att förlägga detta camp hos en av de bästa.

Meddelandet från Sjökvist gjorde mig ännu säkrare på att jag hade gjort ett bra val: Du är välkommen. Middagen står klar. Har många goda råd.

Som vanligt var uppehållet hos familjen Sjökvist / Hausken oklanderligt, och med Eriks korta, enkla principer runt detta med löpning så förstår man att det inte är något hokuspokus.

Karln hade knappt ordning på hur många gånger han själv sprungit finnkampen, men han visste hur många gånger han inte hade vunnit. Men de var å andra sidan väldigt lätträknade.

Liksom Oskar instämde Erik i det att göra allt precis som vanligt. Därefter gäller det att hitta en bra position, se på hälarna till den som ligger framför och slutligen avsluta som aldrig förr.

Erik får allt detta att låta så enkelt.

Givetvis gav både Oskar och Erik insidertips om de finska löparnas styrkor, svagheter och taktiska förmågor, men för att undvika risken att någon av de blåvita skulle läsa detta behåller jag det för mig själv.

Nu ska här laddas och ta fram det svenska jävlaranammat!

En och en halv milstolpe

Jag har alltid föreställt mig att den dagen man blickar tillbaks på sitt idrottande så är det inte alla genomförda träningspass man tänker på, eller det slit man har lagt ned. Minnena av människor man träffat och lärt känna, saker man fått uppleva raderar liksom bort allt grundarbete som är själva fundamentet till de verkligt minnesvärda stunderna.

Det finns alltså tillfällen som sätter sig hårdare i minnet under ett idrottarliv än andra. När man bryter barriärer är ett typiskt sådant tillfälle.

Just en sådan barriär lyckades jag bryta i fredags under årets svenska mästerskap över 10.000 m på Stockholm stadion. Att  korsa mållinjen och se en sluttid som börjar på 2 istället för 3 är stor skillnad även om de numreriskt ligger nära varandra.

Men för att backa tillbaks några steg så var det nu alltså så att i år skulle de svenska mästerskapen gå av stapeln på en riktigt klassisk arena. Jag gillar stadion, det är en fin arena att tävla på. Även om det kanske finns en del utmaningar med att arrangera ett SM i Stockholm, vilket jag kommer tillbaka till.

Här är helgen fördelat på 3 dagar.

Fredag

Som vanligt stod hotell Mama för en oklanderlig markservice under hela helgen, och jag vaknade därför utvilad och laddad med 10 timmars sömn bakom mig på fredag morgon.

Sedan kan man inte bli annat än glad av att komma in på stadion, få syn på en grupp välbekanta ansikten som noggrant står och granskar avprickningslistan för att också själv bli en del av dem.

Som tidigare nämnt så var det på pappret ett av de bättre fälten på många, många år, och det skulle visa sig trots naturliga frånfall stämma ganska bra med verkligheten.

Under uppvärmningen slog jag först följe med Mikael Ekvall och Johan Larsson på en runda i Lill-Jansskogen. Det var bra stämning och alla verkade laddade inför uppgiften. Efter en stund kompletterades gruppen med fler kända ansikten, och nu började jag verkligen känna mig laddad.

Fredrik Uhrbom värmde istället upp genom att springa hem.

Orsaken var att han glömt spikskor, och eftersom det hade kommit en riktig regnskur under kvällen trodde han att det skulle bli halt med lättviktare. Jag sa till honom innan han joggade iväg att han inte fick lägga sig på soffan när han kom hem för då skulle risken finnas att han ångrade sig, och stannade kvar hemma.

Men Fredrik kom tillbaka.

Startskottet gick, och det är nu det gäller tänkte jag. Detta är en chans till att bryta en barriär.

Hamnade själv i en bra klunga som första delen av loppet anfördes av skiftande löpare. De allra främsta gjorde eftervart en tempoökning och det bildades fler mindre klungor där jag la mig i rygg på Uhrbom som i sin tur låg bakom en mycket jämnt och stabilt löpande Johan Larsson.

Så fortsatte det några kilometer och halvvägs klockade vi 15,03-05, och det kändes väldigt bra. Så bra att jag redan där vågade börja tro att detta går vägen. Det blir sub 30 idag om jag kan knyta ihop det här på ett bra sätt.

Johan fortsatte att mata på i ytterligare 1,2 kilometer och mellan 5-6,2 km hade Uhrbom klivit av och jag låg nu alltså i rygg på Larsson. Jag försökte mig därefter på en fartökning. Dels för att vi under några kilometer hade haft relativt små marginaler om det skulle bli någon sub 30-tid, och dels för att jag kände mig fräsch och ville se hur de andra i min klunga reagerade.

Den som visade sig haka på min rygg längst var Mikael Ekvall, och han visade mig sedan med cirka 700-800 meter kvar sin rygg, och fick en lucka. Efter det var det bara kamp, kamp, kamp in i mål, och även om jag allt tog in på Mikael mot slutet, nådde jag inte helt fram.

Klockan visade ändå att barriären var bruten. 29,54,17.

Även Johan Larsson lyckades efter ett starkt sistavarv bryta barriären sub 30 för första gången, och det var verkligen kul eftersom vi hade lovat varandra det innan loppet.

Det var svårt att somna på natten till lördag, men det gjorde inget.

Lördag

Även om jag inte själv skulle tävla på lördagen så innehöll den mycket idrott.

Var återigen på plats på stadion kl. 11 på förmiddagen för en jogg med coach Synnerman i strålande sensommarväder ute på Djurgården. Efter det blev det en trevlig och spännande pratstund över lunch med dito där framtida idrottsliga satsningar diskuterades.

 

Eftermiddagen var sedan fullspäckat med massor av bra grenar att bevittna. Fortfarande i strålande solsken. Jag bara njöt med kaffe och gott sällskap hela dagen.

Men senare under dagen började nattens knappa sömntimmar göra sig påmind, och då passade det perfekt att slänga ut liggerunderlag  och sovsäck i ett av stadions många vrår och ta en tupplur.

Uhrbom kom förbi med en tältpåse (av oförklarlig grund), och frågade om jag inte skulle slå upp det också.

 

När lördagens tävlingar var slut bar det iväg till Söder där jag, ett gäng gamla Hammarbylirare och Uhrbom skulle äta middag. Gemensamma nämnaren var från början kanske just Hammarby, men Fredrik är alltid med, och det är alltid lika trevligt att ha honom med.

I Hammarbysällskapet fanns Rickard Pell, Johan Klinteskog och Fredrik Karlsson. Dessa är ju samtliga herrar som satt färg på SM under tidigare år, men som nu hetsar och pressar varandra i halvmaraton - och maratonlopp.

Det var vivören Karlsson som hade bokat bord på Mississippi Inn, och en snabb titt på menyen lovade gott. Soulfood från Södern går alltid hem. Mmm..mm..mm...Sweeeeet potatopie, comin up, from mama’s kitchen.

När alla hade bestämt sig, och vi fått in krubbet tittade vivören Karlsson på min mat, och beklagar sig över att varje jäkla gång han är där och äter med norrmänn så beställer de alltid det dyraste på menyn.

Utifrån denna kommentar tolkar jag det som att Fredrik:

ser mig som norrman

ofta hänger med norrmänn, och då går och äter på Mississippi Inn.

När det gäller det sistnämnda så kan det stämma för jag tyckte han verkade väl bekant med servitrisen.

När det gäller att välja det dyraste på menyen så anspelade Fredrik på min hummer, som för övrig var sällsynt gott gratinerad.

 

Att jag påpekade för Fredrik att hans kött med bröd kostade lika mycket som min hummer verkade inte vara relevant. Fredrik var lika glad för det!

Det blev i alla fall en högst minnesvärd kväll där inte minst en aldrig så lite energisk Pell bidrog till många goda skratt så att magmusklerna krampade.

Söndag

Då jag vaknade upp på söndag morgon hade jag förväntat mig träningsvärk i magen efter alla skrattsalvor under lördagkvällens middag, men där fanns inget.

Måste vara alla övningar David Nilsson pushade på mig i St. Moritz tänkte jag.

Hursomhelst blev det att under förmiddagen ta farväl av hotell Mama för den här gången, och för tredje och sista gången under denna helg bege sig mot stadion.

Även fast söndagen traditionellt sett är stora finaldagen under SM så var det ganska glest med publik mellan bänkraderna.

Säkerligen mycket på grund av den utmaning jag skrev om i början av inlägget som finns vid att arrangera SM i friidrott i Stockholm.

För det första är stadion ganska stor, så det ska komma en del folk för att det ska kännas fullt.

För det andra är det svårare att marknadsföra ett arrangemang i en större stad än i en mindre. Det finns helt enkelt så många fler alternativ för stockholmarna vad de ska hitta på att ett arrangemang lätt försvinner i mängden. Om det nu inte finns tillräckligt stora stjärnor på arrangemanget det vill säga.

Nu var det ju också under helgen triatlontävling centralt i Stockholms innerstad, och man kan väl anta att nyblivna silvermedaljören Lisa Nordén drog en del besökare.

För det tredje kan vädret under söndagen ha spelat in då himlen stundtals öppnade sig och bjöd både aktiva och publik på en uppfriskande dusch.

 Även om publiken skulle kunna ha varit större så finns det ändå alltid dessa trogna eldsjälar som, i varje fall för mig, gör tävlingarna lika bra ändå. Jag skulle kunna nämna många, men just för den här helgen vill jag speciellt nämna Christer Björkman.

Ja, han förknippas ofta med sin mer kände sjungande namne, och får veckoligen samtal från hela världen som vill tala med Mr. Bjorkman. Som den goa gubbe han är ger han vänligen de som ringer de råden de vill ha. Speciellt om det gäller röstningar inför Melodifestivalen.

Christer stod under SM-helgen och skötte Hammarbys markservicebord och område på stadion. Det var inte många sekunder det inte fanns nybryggt kaffe, färskt bröd, frukt osv. Och inte minst var Christers humör och glädje som vanligt på topp. Tack Christer för att du är en sådan klippa!

 

Men jag skulle inte lämna stadion förrän jag hade avverkat halvmilen. Huvudmålet för helgen var hela tiden fredagens 10 K, men om jag kände mig bra skulle jag också köra halva distansen hade jag bestämt mig för.

Eftersom det nu kändes bra, så fanns det liksom ingen anledning att inte smida medans järnet var varmt.

Tyvärr för min del blev det lite av ett taktiklopp, med en lusig fart de inledande varven. Det jag själv hade hoppats på var att tempot skulle bli högt från början så att jag kunde haka och mala på för att putsa perset rejält.

När det nu inte skedde kände jag att jag var tvungen att ta saken i egna händer, och även om det var kul att sätta lite grönt-vit färg på loppet under några varv så var Olle Wallerängs tuffa tempoökning mitt i loppet inget jag mäktade med.

Hamnade sedan under de sista kilometerna i en kamp med Patrick Andersson där han gick om mig med 700 m kvar, för att sedan åter vara ikapp honom med 250 m kvar. På upploppet svarade dock Patrick tillbaks och var den starkare av oss båda in över mållinjen.

Trots att jag inte var lika nöjd med 5000 m-loppet så blev det pers med 2 sekunder, och nya tiden lyder 14,39,89. Och som Anders Kingstedt sa efter loppet; 30-tal låter bättre än 40-tal.

Efter en kort nedjogg med hammarbyaren John Kingstedt, som också han satte nytt pers med tiden 14,56,23, blev det en snabb dusch, bortrakning av SM-muschen och sedan raka vägen till Arlanda för hemfärd till Norge.

På planet tänkte jag tillbaks på de gångna dagar i det vi lättade från marken, och jag lät huvudet tryckas tillbaks mot nackstödet. En behaglig trötthet och känsla av att vara till freds spred sig i kroppen, samtidigt som jag tänkte att det att bryta barriärer, det är livet det.

Det blir tufft på SM 10.000 m i år

Nya tider kräver nya regler. Så är det överallt. De ändras, och man anpassar det som en gång var, till dagens situation. Både i samhället och i idrotten. På gott och ont.

Från och med i år kommer det en ny regel som gör det möjligt att delta på

SM-tävlingar om man bott i Sverige minst ett år och tillhör en

svensk klubb. Detta till skillnad från det tidigare kravet som var på två år.

 

Utdrag från regelverket ser du nedan.

1.4.4*  För tillstånd 1.4.2.2 krävs att tävlande är folkbokförd och huvudsakligen vistats i Sverige sedan minst 1 år tillbaka och att han/hon ej samma kalenderår deltar i nationell mästerskapstävling i hemlandet.

Anm Båda kriterierna – folkbokförd och huvudsakligen vistats – måste alltså ha varit samtidigt och kontinuerligt uppfyllda sedan 1 år tillbaka. De måste även fortsättningsvis uppfyllas för bibehållet tillstånd. "Huvudsakligen vistats" innebär bl a att arbete/studier liksom merparten av träningen sker i Sverige. Om tävlande vistas utomlands under längre perioder upphör därför tillståndet att gälla och ev nytt tillstånd kan utfärdas först sedan ytterligare 1 år förflutit.

 

Jag känner inte helt till bakgrunden till regeländringen men jag hoppas och tror att man med anmärkningstexten önskar att belysa integration i det svenska samhället för de utländska löparna.

Ingen större skillnad från 1 till 2 år kan man tycka, men det öppnar för fler utländska löpare som nu bor i Sverige att kunna delta redan på SM på Stadion i helgen.

Beslutet har väckt en del debatt, där det finns en del kritiska åsikter till regeln. Största delen av kritiken går väl i stort sett ut på att man menar att chansen för att ta SM-medalj minskar.

Det är onekligen en tradition (och logik) i att se på vad som krävs för att ta just en medalj på de nationella mästerskapen, för att lägga upp träningen därefter och för att vara konkurransduglig. Nivån på de svenska löparna ligger som regel ganska stabilt, och med undantag för att det kommer en nybörjarkomet då och då, någon lägger av eller att någon fått ett riktigt lyft en säsong brukar det se relativt likt ut i resultattoppen. När det då dyker upp utländska löpare med högre kapacitet blir det krångligare. Den högst uppnåeliga mästerskapsmedaljen blir nästan lika avlägsen som SOK:s kvalgränser till OS. Att ta en medalj på SM kräver nu mer. Mycket mer.

Fast inte riktigt lika mycket som SOK:s gränser. Det var överdrivet. För det är ju trots allt inte de allra bästa utländska löparna som kommer till Sverige för att springa SM.

Faktum är att man väl kan säga att de skulle vara perfekta matchningslöpare för att som svensk löpare ta sig upp på europeisk elitnivå.

Vidare är min gissning att de flesta av dem överhuvudtaget inte kommer till Sverige för löpningens skull. Det är ett intresse de har tagit med sig från sitt hemland, och som de självklart önskar att fortsätta med.

Att det dessutom kan visa sig att man i Sverige kan vara nr. 1, och inte en medelmåtta som man kanske var där man kommer ifrån, måste ju göra det än mer intressant att fortsätta med löpningen. Dessutom har de flesta större klubbarna bonussystem för SM-tävlingar vilket kan göra det till ett inkomstbringande intresse.

Regeländringen kanske är bitter för den som strävar på med sin idrottsatsning bäst de kan? Men bra för löpningen i Sverige generellt?

Eller som Fredrik Uhrbom frågar sig i ett tidigare inlägg på sin blogg (där även han belyser temat, klicka här för att komma till bloggen): För det är kanske inte utländska löpare inom svensk friidrott som utgör det egentliga problemet, utan att svenska löpare har problem att konkurrera med utländska löpare.

En gemensam nämnare för de utländska löpare som kommer till Sverige och väljer att söka sig till en friidrottsklubb eller blir ”upptäckta” är att de ofta satsar väldigt hårt på sin idrott och ofta på heltid. De har löpning som yrke eller i vart fall som tidskrävande hobby. De tränar oftare, noggrannare och bättre. Oftast kallas sådana idrottare proffs. Men det brukar först vara efter att man får betalt för det.

Fredrik Uhrbom beskriver i samma inlägg som tidigare nämnt ett bra exempel på denna skillnad från inhemska löpare. Han skriver att när Adil Abouafif kom till Sverige var han och Fredrik jämnbra. Efter några år började Adil satsa mer offensivt på löpningen, och fick goda möjligheter att åka till Marocko (som är hans ursprungsland) för att kunna träna på höghöjd. Fredrik gjorde inte detta men fortsatte att träna hårt och tävla, eftersom han tycker om det och gör det bra.

Däremot fortsatte han med heltidsarbete samtidigt med idrottandet. Idag är det klasskillnad mellan Adil och Fredrik.

Vad var det som gjorde att Fredrik inte också tog chansen att utvecklas parallelt med Adil, och satsa på heltid? Kanske han helt enkelt inte ville, eller var han som många andra löpare i Sverige rädd för att fylla 4-5 år på CV:et med ett tomrum som kanske inte mynnar ut i annat än att behöva förklara vad man egentligen höll på med. Men som också skulle kunna vara en period som förklarar ens idrottsliga framgång. Kanske kände Fredrik att det skulle bli alltför krångligt socialt att satsa på heltid?

Just detta ställningstagande att välja att satsa på heltid på sin idrott i Sverige känns fortfarande radikalt på något märkligt sätt. Speciellt om man gör det så att säga på egen hand, vilket det ju oftast blir i individuella idrotter. En fotbollsspelare som spelar i en lägre division kan såklart också välja att satsa på heltid för att bli bättre, men om den personen aldrig blir upptäckt för att resten av laget egentligen trivs rätt bra med att sparka boll 1-2 gånger i veckan spelar individens satsning liten roll.

Av de jag själv genom åren har bevittnat som ändå tagit detta steg att gå ”all inn” verkar främst det sociala hindrena vara det största, och kanske ensamheten som det näst största hindret. Ett tredje hinder anses ofta vara av ekonomisk art.

 Att ständigt behöva förklara sin satsning för omgivningen måste i sig vara ganska strevsamt, och ryggdunkningarna håller säkert i sig så länge man visar resultat, men försvinner lika snabbt som formen dalar och resultaten uteblir. Det är liksom först fullt ut accepterat att vara heltidslöpare när man är världsstjärna, och inte på vägen dit, som kanske är den mest krävande.

Borde det vara enklare för en löpare att satsa fullt ut i Sverige? Ja, menar många.

Många menar att det är svårt att satsa ordentligt just på grund av dessa ”hindrena”.

Men vad är egentligen problemet?

Om man anser att det är svårt för att man då kanske hamnar utanför arbetsmarknaden, eller att ingen förstår ens val, är man då tillräckligt motiverad för att genomföra satsningen? Idrott är inte den enda branschen med sylvass konkurrans, osäkert inkomstgrundlag och väldigt väldigt liten chans att lyckas.

De flesta löpare jag känner är kloka och intelligenta varelser som är högst medvetna om vad som krävs för att nå långt inom sin idrott. Där råder ingen tvekan.

Inte heller tror jag att det råder någon tvekan i att det kanske är ett krav att man mer eller mindre satsar på heltid för att bli riktigt bra. Då får man se det som sin civila karriär. I Sverige finns ju trots allt valfriheten, och möjligheten, att välja något sådant. Det är en god start.

Sedan kan man fråga sig om det är så man vill ha det? Ska det vara ett krav att man satsar på sin idrott på heltid för att bli svensk mästare. Jag börjar tro att det inte handlar om man vill eller inte. Man får göra det som krävs helt enkelt.

Men för att knyta an till den inledande regeländringen så är min poäng att om det bidrar till att fler duktiga löpare från utlandet kommer, och hjälper till att höja kraven och nivån på löpningen i Sverige så borde man välkomna det. Men man måste också se till att integrera dessa löpare till att bli svenska medborgare. För det är trots allt ett nationellt mästerskap, och om topplöparna år från år bytts ut med nya utländska löpare så finns det såklart vissa risker med att man urvattnar intresset för idrotten.

Sedan lägger varken jag, resultatlistan eller tidtagaruret någon vikt på om man blir bra genom en heltidssatsning eller kombinerat med jobb, studier eller vad det kan vara.

Allting är imponerande. All respekt till de som klarar att trixa ihop arbete, familj och vardagssysslor med en krävande idrottsatsning. All respekt till de som väljer att satsa allt i ett personligt prosjekt för att nå toppen.

Vad som är den rätta vägen har jag inget bra svar på, och det finns säkert lika många vägar som utövare. Men det jag vet är att imorgon är det ett av de bättre fälten på många år som radar upp sig på herrarnas 10.000 m på Stadion i årets stora-SM. Bestående både av inhemska och utländska löpare. Och det känns riktigt kul att få vara en del av det fältet.

Midnattsloppet

”Lägret kommer således vara en högst viktig och avgörande del i beslutet om jag står på startlinjen eller inte.”

Så skrev jag i ett inlägg för 12 dagar sedan.

Med lägret så hänvisade jag till uppehållet i St. Moritz.

Med startlinjen hänvisade jag till SM 10.000 m nu på fredag.

Jag kunde inte vara mer nöjd med detta läger i Schweiz. Träningen har verkligen fungerat bra, och jag är mäkta imponerad av St. Moritz som träningsbas. Nu har jag inte varit på så många höghöjdsställen, men några har det blivit. Om man räknar Potchefstroom i Sydafrika som höghöjd så blir det totalt 4 ställen jag har att jämföra med. St. Moritz inkluderat.

Flagstaff får hård konkurrans med denna europeiska alpby.

I takt med att träningen och formen tilltog blev jag också mer längtansfull och hungrig på tävling igen. Ofta kan framsteg och bättre form indikeras genom referenspunkter under träningen man genomför, men det är ändå på tävling man verkligen vet om dessa referenspunkter stämmer tycker jag.

Därför passade det perfekt att Sveriges kanske häftigaste 10-km lopp gick av stapeln dagen efter hemkomst från lägret. Jag menar då såklart Midnattsloppet på Södermalm i Stockholm.

Konceptet Midnattsloppet är genialt. Kvälls – eller nattävlingar är för det första alltid bra. Lägg där till en omramning som får en att känna sig som en rockstjärna när man forcerar Söders gator upp och ned, och fotoblixtrarna smattrar runt en till publikvrål. Jag föreställde mig att kilometerskyltarna kom som högtsmällande saluter, och det passade liksom in.

Efter loppet fick jag en invitation av ett gäng kompisar som också sprang att följa med ut på stan för att fortsätta festen. Men jag kände mig nöjd. Midnattsloppet är som en intensiv kalasfest för löpare. Som förfest, utgång och efterfest på en och samma gång. Däremot tvivlar jag inte på att kompisarna fortsatte som rockstjärnor resten av den kvällen.

Då jag nu börjat med att beskriva allt i fel ordning kan jag likaväl fortsätta så. Det vill säga från slutet till början.

En 4.e placering, och en miltid som gav det formbeskedet jag hade hoppats på fick nu bli det avgörande i saken om att stå på startlinjen på Stockholm Stadion.

Vägen till 4.e placeringen hade tillbringats med några olika grupperingar, men då jag äntrade Hornsgatan hade jag skaffat mig en lucka bakåt till Hälles Patrick Andersson, och framför mig kunde jag bara skymta Enhörnas getingmönstrade linne som bars av Jonas Leandersson.

Det var efter 9 km jag hade lyckats skapa luckan ned till Patrick A, som jag kom ikapp efter ca. 8,5 km. Innan det hade jag haft följe av Studenternas Patrick Engström som släppte kontakten runt 7 km.

Både jag och Patrick E ingick före det i en större klunga jagandes Patrick A som hade brutit sig loss ensam redan från start. Patrick E gjorde en attack i Sofias brutala backe strax innan 5 km-passeringen, och detta är ett kritiskt läge på banan där man inte vill släppa en rygg. Men samtidigt får det inte kosta alltför mycket att hänga på denna rygg eftersom även loppets andra halva del bjuder på en del vertikalare partier.

I mitten av Sofias backe fick jag flashbacks från vistelsen i St. Moritz då David lätt studsade ifrån mig under de backiga distanspassen, och då tänkte jag att detta är inget jämfört med det, och hängde mig kvar i Patrick E:s rygg.

Halvvägs hade farten varit relativt hög, och då speciellt de första 3 kilometerna, och inte minst första kilometern.  Det skulle inte förvåna mig om Hässelbys Haben Idris hade 25 blankt under loppets första tvåhundra meter, som då ändå går lätt uppför. Det var som om han ville springa så fort att hans atagonist från Sundbyberg inte skulle se honom, men Ababa Lama svarade snabbt tillbaks och resten av loppet kan jag bara ana hur de fortsatte att huggas.

Under uppvärmningen var jag lite orolig för magproblem. Timmarna innan hade jag blivit bjuden på grillad lax med en ljuvlig pastasallad, efterföljt av en utsökt hemmagjord björnbärsglass och kaffe. Under middagen tänkte jag att det ändå finns en nackdel med nattävlingar, och det är att man inte kan njuta av så goda middagar. Eller kan man inte det tänkte jag? Jo, det var så gott så det kunde man nog.

Men glassen hade nu lagt sig riktigt fint och rapandes började jag uppvärmningen i god tid för att om möjligt jogga bort lite av en hotande magkramp. Att starten blev något försenad kan ha varit till min fördel då det gav magen några extra minuter att smälta den utsökta middagen. Med facit i hand gick det ju bra under loppet utan magkramp, men nästa gång kanske jag ska välja något mer lättsmält, och med lite mer marginal.

Sotarn och kirurgen

Innan jag startar med att beskriva de hemligheter David Nilsson sitter inne med, så måste man förstå att det är detaljer som denne löparen är fokuserad på.

I och med att jag inte kände David så väl innan vi startade på lägret här i St. Moritz fick jag en smärre chock när han började plocka fram alla saker han hade med sig i form av kosttillskott, sportdrycker, kompressionsstrumpor, någon mystisk laserapparat och så vidare och så vidare. Jag började fundera på om han skulle vara hungrig överhuvudtaget efter att ha tryckt i sig alla dessa tabletter.

Davids mystiska morgondrink, kryddskåp och laserapparat.

Än mer förbryllad blev jag då han envisades med att dagarna i ända slipa på detaljer i antingen en stretchövning, styrkeövning eller i löpsteget under distanspassen. Detaljer som jag aldrig ens själv skulle ha funderat på.

Om man jämför mig och David som löpare är jag en grovarbetare som i stort sett kör på med just löpning i olika former, och är nöjd med det. David däremot närmar sig löpningen med en närmast kirurgisk precision. När jag väljer spade, väljer David pincett.

Allt ska vridas och vändas på. Såväl träningsupplägg, armpendlingen, skoknytningen, andningen, fotisättningen och vad det nu kan vara. På sätt och vis är detta imponerande, men hur orkar karln tänkte jag. Är det inte tillräckligt tufft att bara genomföra löpträningen?

Men det kanske är detta som skiljer en heltidssatsande löpare, från en som mig som kombinerar satsningen med jobb? Jag måste få mina träningstimmar till att ge mest möjligt på ett effektivt sätt för att kunna bli bättre, och för att få tid över till ordentlig återhämtning. Då finns det lite tid kvar till experimenterande och annan kompletterande träning.

Som heltidslöpare har man såklart en annan förutsättning, och tid, till att både tänka mer på och fokusera mer på just de detaljerna i löpningen som jag tvingas välja bort, eller rättare sagt inte väljer att lägga tid på.

För mig är löpningen någon enkelt och naturligt, och så vill jag behålla den. Men hursomhelst är det inspirerande och engagerande att träffa någon som, för att använda ett slitet uttryck, tänker ”outside the box”.

Att det nu blev David som fick bli mitt sällskap i St. Moritz är jag mycket glad över, för det var som tidigare nämnt på håret att jag skulle få åka hit ensam. Man skulle väl kunna säga att jag bjöd med David, men jag ser det som en investering. Eller som han skriver på sin egen blogg: Vill man som Emil träna hårt, kan det löna sig att bjuda andra löpare på kostnader, och jag har ända sedan jag skakade hand med Emil gjort mitt bästa för att stimulera honom till en ökad satsning.

Denna stimulans till ökad satsning har gått ut på att ge mig en grundig genomgång i löpdetaljernas värld. Och jag har testat och köpt konceptet under de gånga 2 veckorna.

Jag tänkte att dessa övningar också kan inspirera andra, så här kommer, med Davids tillåtelse, 12 utvalda övningar bland alla hans hemligheter, unikt presenterade.

Alla kanske inte kommer som nya revolutionerande övningar, men poängen är att finna detaljerna som gör skillnaden. Göra det som ingen annan gör som David verkar ha haft som mantra under våra gemensamma pass.

För övrigt menar han att de styrkeövningar som är värda att köra bör kunna genomföras under lika lång tid som ens personliga rekord på 1500 m.

Vill du ha en mer detaljerad och personlig genomgång av övningarna får du kontakta David direkt så kan han säkert hjälpa dig.

1.     Aktiv stretching

Syfte: Under aktiv stretching aktiveras och tränas också musklerna.Man håller till exempel emot med hjälp av benmusklerna för att tänja ut höftböjaren eller liknande. Så sätt kan man stretcha utan att vara orolig för att mista viktig tonus dagen innan tävling eller ett hårt pass. Fördelen med denna typ av stretching är också att man får större styrka i rörelsens ytterläge, något som kan utgöra viktiga sekunder, eller hundradelar i ett lopp.

2.     Balans (stå på ett ben och blunda samtidigt som man t.ex. borstar tänderna)

Syfte: Löpning är en idrott där det gäller att vara stark på ett ben. Det vill säga när en löpare ska träna balans ska detta göras på ett ben, och gärna i löpliknande rörelser. Vid att träna upp den typ av balans, kommer de små musklerna som driver löpsteget framåt att aktiveras.

3.     Rulla på höftkulan

Syfte: Detta är nog den övning jag var mest skeptisk till, och den mest flummiga. Men David menar att just höftkulan kan vara ett problem speciellt om man vill utföra situps och liknande. Därför bör man bli bättre på att rulla på höftkulan för att undvika smärta i den. Ja, den här övningen får han nog hålla för sig själv.

4.     Höftrotation (för övrigt en av många höftövningar)

Syfte: Nästan alla rörelser engagerar höftmuskulaturen, och inte minst löpning. För att undvika en sladdrig och svag höft, och för att få farten riktad framåt är kroppens mittpunkt viktig att stärka. Eller som Bill Bowerman beskriver det i filmen ”Without limits”: “Cock your hips under you like at the moment of deepest penetration.”

5.     Spänsthopp i backe

Syfte: Funktionell övning där spänst, styrka, stretch (aktiv), koordination, snabbhet och kondition tränas. För att göra de olika hoppen mer avancerade genomförs de också baklänges nedför backen. För att utöka funktionen med den här övningen kan man träna på att hyperventilera innan man startar i backen. Detta är enligt David ett vinnande koncept.

6.     Parkour – snabbaste vägen

Syfte: Parkour handlar om att ta sig genom alla olika sorters miljöer med endast kroppen som hjälpmedel. Att förflytta sig från en punkt till en annan, från A till B, på ett så snabbt, effektivt och kontrollerat sätt som möjligt. Syftet med den här övningen är att lära sig att det alltid finns en kortaste väg, vare sig det gäller terränglopp, stadslopp och till och med banlopp. Det är inte fusk, bara teknik.

7. Höftlyft

Syfte: Som tidigare nämnt så är detta med höften en återkommande faktor. Går inte att bli för stark i höften. Testa att göra övningen lika länge som ditt 1500-meterspers.

8.     Utfallssteg framåt med snabb skipp

Syfte: Som ett utfallssteg framåt men som inleds med en snabb skippingrörelse. Just utfallssteg kanske är en av de mer funktionella löparövningarna. Aktiverar bålen, höften och benmuskulaturen. Med en inledande snabb skip så får också höftböjaren sitt.

9.     50 meterslopp med klappstart följt av utfallssteg med snabb hälkick

Syfte: Ryan Hall kör tydligen ganska mycket av sådana här reaktionsövningar. Trots att han är maratonlöpare tänker du då? Fast i det här fallet är det nog inte själva snabbheten eller en bättre reaktion som man eventuellt får vid att köra övningen som är det viktiga. Det viktiga är att trigga nervsystemet så att kroppen får ett starkare muskelminne.

10.    Utfallssteg bakåt med snabbt frånskjut

Syfte: Som utfallssteg framåt fast med rörelsen bakåt då, och utan att förflytta sig från stället. Det snabba frånskjutet ska bidra till mer snärt i löpsteget.

11.   Wolduhoppen (eller indianhopp)

Syfte: Denna övning borde snarare tillskrivas Daniel Woldu då det tydligen är han som är upphovsmannen till hoppen. En övning som tränar den viktiga spänsten i det sista frånskjutet från vaderna. Kan genomföras på stället eller framåt i rörelse.

12.      ILT-massage-stretch över rulle

Syfte: Efter att han gått igenom alla övningar kan det vara skönt med en stretch, och smärtgränsprövning för en av de mest utsatta muskel och lederna hos en löpare: ILT-bandet. Iliotibilabandet går utmed lårets främre yttersida och problem med den kan leda till den obehagliga åkomman löparknä. Då det ofta är svårt att komma åt och stretcha den på ett bra sätt kan tuff massage hjälpa, men har man inte tillgång till det så fungerar det bra att rulla över något som David visar på bilden. Och oroa dig inte om du kommer att kvida av smärta när du gör den. Det är meningen.

Man kan kanske misstänka att David är inne en del på FLOtracks sida för inspiration till sina övningar. Se den här videon på Galen Rupps övningar:

http://www.flotrack.org/coverage/248216-2012-London-Olympic-Games/video/652910-All-About-the-Last-Lap-Galen-Rupp-Workout

Startlistan OS-maran

Imorgon avslutas friidrotten i OS, och det görs med herrarnas maratonlopp.

Jag har sett lite närmare på startfältet.

Vi börjar med hur de ser ut för de som har presterat ett årsbästa på distansen. Det borde ju vara ett bra kvitto på att man är gott förberedd, men man kan givetvis också ha presterat bra på kortare distanser som halvmaraton. Eller så har man bara en väldigt bra dialog med sitt lands förbund, och de tror på dig som utövare.

I startlistan står 105 löpare uppsatta. Av dessa är det 75 löpare som har ett årsbästa på maraton. Av dessa 75 är det 3 med ett årsbästa över 2,20. Antalet med ett årsbästa mellan 2,15-2,20 är 17 löpare. Med ett årsbästa på 2,10-2,15 finner vi 33 löpare.

Bland de länder som verkar vara mer intresserade än andra att skicka atleter för att representera deras land kan nämnas:

Samson Ramadhani från Tanzania med ett årsbästa på 2,26,21 (fast han har 2,08,01 från 2003),

Luís Feiteira från Portugal med ett årsbästa på 2,32,24 (fast han har 2,11,57 från 2009).

Jag känner inte till formen till någon av dessa två löpare, men de flesta vet ju att med maraton är det mycket som ska stämma, och tiden kan ibland vara ”värd” mer än vad det ser ut som. Man kan faktiskt göra bra i från sig på maraton utan att sätta världsrekord, och man kan defintivt ta medalj på OS, eller i vart fall en framskjuten placering, även fast man inte har tangerat eller slagit rekordet.

Tittar man vidare i startlistan ser man att Jordanien till exempel belönade årets Stockholm Maraton vinnare, Methkal Abu Drais med en OS-plats. Tiden 2,19,16 ser kanske inte så mycket ut för världen, men med tanke på förhållandena så visar det kanske också något annat som är viktigt för att kunna prestera i ett mästerskap. Att hantera oväntade situationer och händelser, för sådana är det några av i ett maratonlopp.

Av de nordiska länderna har Island, Norge, Danmark, Finland och....nej inte Sverige då, en löpare per land.

Vi i Sverige kommer ändå att heja på de andra nordborna:

Jesper Faurschou från Danmark med årsbästat 2,17,38

Urige Buta från Norge med årsbästat 2,12,46

Kári Steinn Karlsson från Island utan årsbästa men med ett pers på 2,17,12

Jussi Utriainen från Finland med årsbästat 2,16,35

I väntan på nästa OS hoppas jag också att de unga lovande löpare som satsar i Sverige, men som inte räckte helt fram den här gången fortsätter att kämpa för att kunna vara med i Rio de Janeiro 2016.

Också i Polen lär det finnas löpare som snällt får ligga hemma på soffan och bevittna loppet. Polen skickar en löpare, Henryk Szost med årsbästat 2,07,39. De andra 4 som ligger topp 11 på årsbästalistan i Europa med tider runt 2,10-2,11 får vänta.

Vem vinner då? Ja, maran är maran så mycket kan hända. Är Ayele Abshero för ung? Hur mycket draghjälp på träning har de kenyanska löparna Wilson Kipsang Kiprotich, Abel Kirui och Emmanuel Kipchirchir Mutai fått av världsrekordinnehavaren Patrick Makau?

Kampen om bästa namnet går till den sydafrikanska löparen Coolboy Ngamole (årsbästa 2,13,18).