Det blir tufft på SM 10.000 m i år

Nya tider kräver nya regler. Så är det överallt. De ändras, och man anpassar det som en gång var, till dagens situation. Både i samhället och i idrotten. På gott och ont.

Från och med i år kommer det en ny regel som gör det möjligt att delta på

SM-tävlingar om man bott i Sverige minst ett år och tillhör en

svensk klubb. Detta till skillnad från det tidigare kravet som var på två år.

 

Utdrag från regelverket ser du nedan.

1.4.4*  För tillstånd 1.4.2.2 krävs att tävlande är folkbokförd och huvudsakligen vistats i Sverige sedan minst 1 år tillbaka och att han/hon ej samma kalenderår deltar i nationell mästerskapstävling i hemlandet.

Anm Båda kriterierna – folkbokförd och huvudsakligen vistats – måste alltså ha varit samtidigt och kontinuerligt uppfyllda sedan 1 år tillbaka. De måste även fortsättningsvis uppfyllas för bibehållet tillstånd. "Huvudsakligen vistats" innebär bl a att arbete/studier liksom merparten av träningen sker i Sverige. Om tävlande vistas utomlands under längre perioder upphör därför tillståndet att gälla och ev nytt tillstånd kan utfärdas först sedan ytterligare 1 år förflutit.

 

Jag känner inte helt till bakgrunden till regeländringen men jag hoppas och tror att man med anmärkningstexten önskar att belysa integration i det svenska samhället för de utländska löparna.

Ingen större skillnad från 1 till 2 år kan man tycka, men det öppnar för fler utländska löpare som nu bor i Sverige att kunna delta redan på SM på Stadion i helgen.

Beslutet har väckt en del debatt, där det finns en del kritiska åsikter till regeln. Största delen av kritiken går väl i stort sett ut på att man menar att chansen för att ta SM-medalj minskar.

Det är onekligen en tradition (och logik) i att se på vad som krävs för att ta just en medalj på de nationella mästerskapen, för att lägga upp träningen därefter och för att vara konkurransduglig. Nivån på de svenska löparna ligger som regel ganska stabilt, och med undantag för att det kommer en nybörjarkomet då och då, någon lägger av eller att någon fått ett riktigt lyft en säsong brukar det se relativt likt ut i resultattoppen. När det då dyker upp utländska löpare med högre kapacitet blir det krångligare. Den högst uppnåeliga mästerskapsmedaljen blir nästan lika avlägsen som SOK:s kvalgränser till OS. Att ta en medalj på SM kräver nu mer. Mycket mer.

Fast inte riktigt lika mycket som SOK:s gränser. Det var överdrivet. För det är ju trots allt inte de allra bästa utländska löparna som kommer till Sverige för att springa SM.

Faktum är att man väl kan säga att de skulle vara perfekta matchningslöpare för att som svensk löpare ta sig upp på europeisk elitnivå.

Vidare är min gissning att de flesta av dem överhuvudtaget inte kommer till Sverige för löpningens skull. Det är ett intresse de har tagit med sig från sitt hemland, och som de självklart önskar att fortsätta med.

Att det dessutom kan visa sig att man i Sverige kan vara nr. 1, och inte en medelmåtta som man kanske var där man kommer ifrån, måste ju göra det än mer intressant att fortsätta med löpningen. Dessutom har de flesta större klubbarna bonussystem för SM-tävlingar vilket kan göra det till ett inkomstbringande intresse.

Regeländringen kanske är bitter för den som strävar på med sin idrottsatsning bäst de kan? Men bra för löpningen i Sverige generellt?

Eller som Fredrik Uhrbom frågar sig i ett tidigare inlägg på sin blogg (där även han belyser temat, klicka här för att komma till bloggen): För det är kanske inte utländska löpare inom svensk friidrott som utgör det egentliga problemet, utan att svenska löpare har problem att konkurrera med utländska löpare.

En gemensam nämnare för de utländska löpare som kommer till Sverige och väljer att söka sig till en friidrottsklubb eller blir ”upptäckta” är att de ofta satsar väldigt hårt på sin idrott och ofta på heltid. De har löpning som yrke eller i vart fall som tidskrävande hobby. De tränar oftare, noggrannare och bättre. Oftast kallas sådana idrottare proffs. Men det brukar först vara efter att man får betalt för det.

Fredrik Uhrbom beskriver i samma inlägg som tidigare nämnt ett bra exempel på denna skillnad från inhemska löpare. Han skriver att när Adil Abouafif kom till Sverige var han och Fredrik jämnbra. Efter några år började Adil satsa mer offensivt på löpningen, och fick goda möjligheter att åka till Marocko (som är hans ursprungsland) för att kunna träna på höghöjd. Fredrik gjorde inte detta men fortsatte att träna hårt och tävla, eftersom han tycker om det och gör det bra.

Däremot fortsatte han med heltidsarbete samtidigt med idrottandet. Idag är det klasskillnad mellan Adil och Fredrik.

Vad var det som gjorde att Fredrik inte också tog chansen att utvecklas parallelt med Adil, och satsa på heltid? Kanske han helt enkelt inte ville, eller var han som många andra löpare i Sverige rädd för att fylla 4-5 år på CV:et med ett tomrum som kanske inte mynnar ut i annat än att behöva förklara vad man egentligen höll på med. Men som också skulle kunna vara en period som förklarar ens idrottsliga framgång. Kanske kände Fredrik att det skulle bli alltför krångligt socialt att satsa på heltid?

Just detta ställningstagande att välja att satsa på heltid på sin idrott i Sverige känns fortfarande radikalt på något märkligt sätt. Speciellt om man gör det så att säga på egen hand, vilket det ju oftast blir i individuella idrotter. En fotbollsspelare som spelar i en lägre division kan såklart också välja att satsa på heltid för att bli bättre, men om den personen aldrig blir upptäckt för att resten av laget egentligen trivs rätt bra med att sparka boll 1-2 gånger i veckan spelar individens satsning liten roll.

Av de jag själv genom åren har bevittnat som ändå tagit detta steg att gå ”all inn” verkar främst det sociala hindrena vara det största, och kanske ensamheten som det näst största hindret. Ett tredje hinder anses ofta vara av ekonomisk art.

 Att ständigt behöva förklara sin satsning för omgivningen måste i sig vara ganska strevsamt, och ryggdunkningarna håller säkert i sig så länge man visar resultat, men försvinner lika snabbt som formen dalar och resultaten uteblir. Det är liksom först fullt ut accepterat att vara heltidslöpare när man är världsstjärna, och inte på vägen dit, som kanske är den mest krävande.

Borde det vara enklare för en löpare att satsa fullt ut i Sverige? Ja, menar många.

Många menar att det är svårt att satsa ordentligt just på grund av dessa ”hindrena”.

Men vad är egentligen problemet?

Om man anser att det är svårt för att man då kanske hamnar utanför arbetsmarknaden, eller att ingen förstår ens val, är man då tillräckligt motiverad för att genomföra satsningen? Idrott är inte den enda branschen med sylvass konkurrans, osäkert inkomstgrundlag och väldigt väldigt liten chans att lyckas.

De flesta löpare jag känner är kloka och intelligenta varelser som är högst medvetna om vad som krävs för att nå långt inom sin idrott. Där råder ingen tvekan.

Inte heller tror jag att det råder någon tvekan i att det kanske är ett krav att man mer eller mindre satsar på heltid för att bli riktigt bra. Då får man se det som sin civila karriär. I Sverige finns ju trots allt valfriheten, och möjligheten, att välja något sådant. Det är en god start.

Sedan kan man fråga sig om det är så man vill ha det? Ska det vara ett krav att man satsar på sin idrott på heltid för att bli svensk mästare. Jag börjar tro att det inte handlar om man vill eller inte. Man får göra det som krävs helt enkelt.

Men för att knyta an till den inledande regeländringen så är min poäng att om det bidrar till att fler duktiga löpare från utlandet kommer, och hjälper till att höja kraven och nivån på löpningen i Sverige så borde man välkomna det. Men man måste också se till att integrera dessa löpare till att bli svenska medborgare. För det är trots allt ett nationellt mästerskap, och om topplöparna år från år bytts ut med nya utländska löpare så finns det såklart vissa risker med att man urvattnar intresset för idrotten.

Sedan lägger varken jag, resultatlistan eller tidtagaruret någon vikt på om man blir bra genom en heltidssatsning eller kombinerat med jobb, studier eller vad det kan vara.

Allting är imponerande. All respekt till de som klarar att trixa ihop arbete, familj och vardagssysslor med en krävande idrottsatsning. All respekt till de som väljer att satsa allt i ett personligt prosjekt för att nå toppen.

Vad som är den rätta vägen har jag inget bra svar på, och det finns säkert lika många vägar som utövare. Men det jag vet är att imorgon är det ett av de bättre fälten på många år som radar upp sig på herrarnas 10.000 m på Stadion i årets stora-SM. Bestående både av inhemska och utländska löpare. Och det känns riktigt kul att få vara en del av det fältet.