Priset vi betalar

Allting har ett pris. Så också löpning. Vad detta priset är kan variera men ibland kostar det på mer än annars att vara löpare. För det mesta är det alltid värt det.

Jag har följt med 3 (4 inklusive min egen) bloggar som skrivs av löpare som var topp 5 i årets Stockholm maraton.

Samtliga har haft eller har problem efter maran.

Fredrik Uhrbom skriver om hur hans kropp inte fungerade efter att han startade upp träningen efter maran. Det gick inte att springa skriver han.

Fredrik försökte lösa detta problem med att dra söderut och besöka diverse alternativa klubbar och finna löpglädjen genom att dansa sig natten igenom tillsammans med svettiga läderfanatiker.

Hurvida detta fungerade låter jag vara osagt men han var i alla fall att återfinna i resultatslistan från helgens Trosalopp.

Årets bronsmedaljör på maran, David Nilsson, hintar också om problem efter loppet. På bloggen kom ett inlägg den 7.e juni där han skriver att en överansträngd fot gör att han tar ett obestämt uppehåll från löpträning. Senare samma månad rapporteras det om att han befinner sig i Font-Romeu. Löpandes verkar det som, men inte helt utan problem.

Patrick Engström som blev 5.a i årets svenska mästerskap över maratondistansen fick även han problem med en fot efter loppet. På bloggen skriver han att han fryktar att de närmsta veckorna kanske får tillbringas på cykelhelvetet (jag vet hur det känns).

Nu verkar det som att Patrick fått ordning på foten då han precis som Fredrik också sprang Trosa Stadslopp i helgen.

Jag själv har fått löparknä utan att löpa. Ja, eller nästan i alla fall. Det var i varje fall ytterst lite löpning mellan Stockholm maraton, och fram till jag fick problem med knät.

Ska det vara så här? Är skador priset vi måste betala för att vara löpare?

I vintras när jag var i Flagstaff på träningsläger så var en av de jag delade rum med intresserad av att börja träna mer löpning. Men den främsta anledningen för honom att inte börja med löpning var att han då skulle riskera att få skador, och det tyckte han lät otäckt.

Mina historier om alla de ”barnsjukdomar” (benhinneinflammation, hälseneinflammation, löparknä, höftproblem osv.) man mer eller mindre måste gå igenom om man ska bli löpare kanske inte hjälpte på att få han villig till att satsa på löpning.

Jag vet nog inte någon av alla de löpare jag känner som aldrig har varit skadad på ett eller annat sätt. Det vill säga att ingen av dessa har gått igenom en hel idrottskarriär utan skadeavbrott. Och det är bara så det är.

Men varför är det så egentligen? Borde inte människan vara ganska anpassad till just löpning? Man kan ju argumentera med att de som löper väldigt mycket får skylla sig själva då det blir alltför stor belastning på kroppen, men inte heller det är logiskt. Alla kan få skador oavsett om man är världsmästare på maraton eller en motionär som joggar 2 gånger per vecka.

Samtidigt som jag fick problem med knät så började jag läsa en bok som jag har planerat att läsa denna sommar. Boken heter ”Born to run” och är skriven av Christopher McDougall.

Boken "Born to Run" och längtan efter att snart få springa i lätta skor.

Många har säkert redan läst den men boken tar i alla fall utgångspunkt just i det jag själv frågar mig: varför skadad av löpning?

I januari 2001gick författaren till en doktor på grund av att han hade problem med en fot och inte kunde springa. Frågan till doktorn blev helt sonika: varför gör min fot ont?

Svaret var att löpning inte var bra för honom. Speciellt inte eftersom han var ganska kraftigt byggd. Han besökte flera doktorer, och alla gav samma svar.

Det ska tilläggas att författaren i fråga inte har legat på soffan hela sitt liv. På meritlistan står bland annat experimenterande med diverse extremsporter, reporter från tre olika krigszoner och månadslånga uppehåll i några av Afrikas mest laglösa områden. Allt utan en skråma på kroppen.

Men när det gällde några joggingpass på några kilometer så var han i direkt fara.

De flesta kanske hade accepterat läkarnas diagnos och bara slutat med löpning, men McDougall vägrade. Han började därför en resa där hans mål var att försöka hitta hemligheten med löpning. Utan skador.

Jag är bara i början, men förhoppningsvis blir jag bra i knät innan boken avslöjar hemligheten.

En intressant sak som tas upp inledningsvis är en filosofi som Roger Bannister hade:

”Every morning in Africa, a gazelle wakes up. It knows it must outrun the fastest lion or it will be killed.

Every morning in Africa, a lion wakes up. It knows it must run faster than the slowest gazelle, or it will starve.

It doesn’t matter whether you are a lion or a gazelle – when the sun comes up, you’d better be running”.

Kanske ligger något i det.

Du vinner ju aldrig något

Det var så hon sa. Till en början blev jag lite stött, och tänkte för mig själv att det minsann inte är så jäkla enkelt, och dessutom så är det ju inte så att jag inte skulle vilja det.

Men sen så började jag fundera mer och mer på det där, och kom fram till att hon kanske har rätt?

Texten ovan beskriver en dialog mellan mig och min sambo tidigare i år.

Det var vinter. Det var januari. Det var mörkt ute, och jag hade hälseneproblem. Jag var less på att sitta på en spinningcykel, och det jag minst av allt behövde där och då var den kommentaren. Trodde jag. Fast i själva verket var det exakt den kommentaren jag behövde.

Hon har rätt. Jag vinner aldrig något.

Borde jag inte göra det tänkte jag. Eller i alla fall träna och förbereda mig på att göra det. Det låter säkert konstigt att en som har hållt på med löpning i nästan 14 år ställer sig de frågorna först nu. Givetvis har jag hela tiden haft en önskan om att vinna, och också på sätt och vis strävat efter det. Men har jag egentligen sagt till mig själv att detta vinner jag?

Vidare började jag fundera på de tränare och människor jag har haft runt mig under dessa år. Det är förvånansvärt få gånger jag har suttit och diskuterat det att vinna. Kan inte ens minnas att vi tog upp temat på idrottsgymnasiet. Kanske var det så att ingen såg mig som en vinnare? Eller vågar man inte diskutera ämnet? Attityd och vinnarinstinkt stod i vart fall inte på kursplanen.

Här måste man givetvis skilja mellan realistiska målsättningar och vad man önskar att vinna. Vissa saker måste man bara jobba länge och strukturerat med för att överhuvudtaget ha en chans att vinna. Och i löpning finns det många sätt att vinna på. Man kan vinna över sig själv, slå sitt personbästa eller göra något man inte trodde var möjligt flera gånger om, utan att för den sakens skulle stå överst på prispallen.

Detta är både positivt och negativt. Positivt i den mening att man kan sätta upp delmål som känns som vinster när de nås. Dessutom så gör det att man kan vara nöjd med en idrottskarriär även om man inte blev världsmästare. Något som ju bekant är få förunnat.

 Negativt för att det kan vara svårt att lära sig att vinna bara genom att vinna dessa delmål. Man kan bli nöjd och lat, och det är vinnarens värsta fiende.

Delmålen i sig är ofta till stor del upp till en själv. Det är bara en själv som kan påverka om det ska bli nytt personligt rekord. Ska man vinna däremot, och stå överst på prispallen blir det genast mer komplicerat.

Då har man också motståndarna som ska besegras. Hurvida de kommer att agera under ett lopp är innan start okänt. Hurvida du själv agerar kan också till viss del vara okänt. Flera okända faktorer alltså. Detta säger mig att det att vinna något kräver mer än bara en massa ifyllda träningstimmar i dagboken. Det kräver mod, och så något som vi i Sverige inte har hittat på något bra ord för, men som finnarna kallar sisu. Ja, det skulle vara jävlaranamma då, men det låter inte lika bra som sisu.

Den gången Lasse Virén i OS-finalen på 10.000 m 1976 ramlar, reser sig, vinner och sätter nytt världsrekord var det inte bara alla träningstimmar som gav honom möjligheten att klara av det. Det var också mod, attityd och en förmåga att hantera okända faktorer. Vad var det Lasse tänkte direkt efter att han hade ramlat?

Jag är varken ung och lovande, eller gammal och rutinerad.

Inget att vänta på. Dax att börja vinna.Om jag vågar.

I helgen vågade jag. Två gånger faktiskt.

Först på fredagen då det var brödrostlopp nr. 1, och distansen 3000 m på en behagligt lätt slutande asfaltsträcka med skön medvind i ryggen. Tiden blev 8,46, och då detta var första riktiga passet efter maran så blev det en chock med blodsmak och mjölksyra. Precis vad jag behövde för att komma igång igen.

Lördagen var det brödrost nr. 2 som stod på schemat. Den här gången med distansen 10 km. Satte av i det som kändes som en god fart, men ändå med kontroll. Hade innan loppet fått en beställning om nytt banrekord, men sådant kommer inte av sig självt. 32,40 som var det gällande rekordet kändes  i och för sig överkomligt, men jag kom in på 32,41. Jag ska inte säga att jag hade tagit rekordet om jag inte hade glömt klokan hemma, men det kändes slarvigt att inte ha koll på vad jag hade för marginaler.

Hursomhelst, det blev vinst och här är priserna från helgen. 2 pokaler (eller stora ölglas), och 2 djupa skålar. Det är kul att vinna!

Efter 10 km loppet drog jag direkt vidare till helgens största händelse. En välgörenhetsgala för brandskadade barn i Etiopien. Konceptet gick ut på att man i förkant hade ordnat sponsorer som sedan gav ett belopp per varv  man löpte eller gick runt en friidrottsbana. Jag skrapade ihop 40 varv, och det känns fint att veta att pengarna går till något så viktigt.

Grabben på bilden under (i röd tröja) blev min hjälte från helgen. Han sprang 61 varv.

Urbana begär

Jag kanske bor relativt ocentralt, men ibland får jag sjuka urbana begär.

Städer har alltid fascinerat. Det kanske är naturligt för en bondpöjk som mig att längta efter det man inte själv hade när man växte upp? I varje fall var ett av mina högsta önskemål när jag bodde på landet  just att få flytta till storstan.

Så gjorde jag också i en relativt ung ålder av 16 år, och det var precis lika bra som jag hade förställt mig det. I varje fall de första åren.

Nu känner jag att jag har upplevt både och. Från ordentliga landet till den ganska stora staden. Jag har svårt att bestämma mig vad som är bäst, men allt har ju såklart sina för och nackdelar. Som det är nu trivs jag bra med att bo nära naturen, vatten och fjäll. Kanske också det är en del av en naturlig process för en bondpöjk? Att få hitta ”hem” igen ibland. Även om jag inte tycker om att helt slå rot.

Men som sagt, ibland får jag dessa urbana begär. För att stilla begäret trivs jag nu bäst med att besöka urbana strök, inte att bo där. Det att vara tillfällig gäst gör ofta, tycker jag, att man uppskattar de positiva sidorna mer. På samma sätt som en storstadsmänniska kan uppskatta den lantliga livet utan tunnelbana, rusningstrafik och trängsel, för en viss tid. I en kort period är det bara härligt med kobajs i hagen, flugor överallt och total tystnad.

I veckan har jag varit tillfällig gäst i Stockholm.

Till och från funderar jag på vilken skandinavisk huvudstad som är min favorit, och i vilken utav dem jag helst skulle vilja bo. Om jag skulle bo i en större stad.

Stockholm har jag bott i, så där vet jag ungefär vad jag får.

Oslo har jag besökt flera gånger, och det är nog den sportigaste storstaden i skandinavien.

Helsingfors ligger kanske som en fjärran pärla utan att jag vet om det? Jag har egentligen bara varit där korta perioder och väntat på färjan till Sverige efter den stora orienteringsfesten Jukola.

Reykjavik ska jag bekanta mig närmare med senare i sommar, så det kan vara en bubblare.

Men Köpenhamn får nog ändå hamna överst på önskelistan just nu. Det hade varit spännande att få testa på att bo där.

Hursomhelt så gillar jag verkligen skandinavien. Naturen, kulturen, språken, årstiderna och friheten. Den hoppas jag aldrig försvinner. Det att kunna strosa fritt i skog och mark utan massa skyltar med privat område, tillträde förbjudet osv. är något som är värt så otroligt mycket mer än vad vi säkert kan föreställa oss.

Den vardagliga friheten är också mycket värt.

På en promenad utmed ett av Stockholms mest turistrafikerade gator (Drottninggatan) såg jag under mitt besök, med få minuters mellanrum både riksdagens talsman Per Westerberg komma gående, och landsbygdsminister Eskil Erlandsson sitta och dricka öl. Folkligt, normalt och fritt.

När Stockholm visar upp sig från sin bästa sida, som det gjorde nu i veckan är det svårt att inte bli hänförd.

Bilderna nedanför får avsluta detta inlägg och tala för sig själva. Tack för den här gången storstan. Nu är det härligt att vara tillbaks i fjällen.

P.S. Detta var ett helt idrottsfritt inlägg. Det kan komma fler.

Dekadens

Även om det bara är 11 dagar sedan Stockholm maraton, så känns det som att det var år tillbaka. Tiden sägs ju gå fort när man har roligt, men den har inte så dålig fart när man fyller dagarna med massiva arbetspass, flytt, tälttur med ett gäng vilda ungdommar, resor och lite sömn heller.

Det har med andra ord varit fullt upp den senaste tiden och således finns det ingen träning att skryta med från den senaste veckan, bortsett från en lugn jogg på 40 minuter och ett distanspass över en timme igår.

Sånn sett helt enligt plan. Efter en mara bör man ge kroppen lite tid att återhämta sig. Tror jag.

När jag började satsa på maraton planla jag alltid veckorna efter en genomförd mara noggrannt. Eller jag planla att inte planlägga något. Jag planla för dekadens. På sätt och vis kan man väl säga att det fungerande som en morot att veta att efter smärtan och målgången var passerad väntade eftermiddagar på soffan ätandes chips, godis och skräpmat, fester, långa nätter och ja dekadens.

Är lite osäker på varför det blev just så i början av maratonkarriären. Jag antar att det berodde på att jag var lite osäker på hur kroppen skulle reagera. Man hade ju hört folk säga att man kunde vara sänkt i en månad efter ett maratonlopp. Dessutom fick jag höra att Anders Szalkai efter maror kunde äta glass till frukost, lunch och middag. Därav dekadensen tror jag.

Att vara strukturerat dekadent är såklart i sig väldigt motsägelsefullt, och det blir ju på sätt och vis konstgjort eftersom jag egentligen inte är sånn, eller tycker om att leva så. Men jag tycker om  kontraster, och är det något gillar så är det att testa att leva på olika sätt.

Efter min dekandenta tid på 2-3 veckor var jag som regel helt slutkörd, och totalt less på att inte längre ha styr på kroppen. Är man idrottare så vet man hur kroppen ska eller kan kännas när man sköter sig och håller sig i form. Då är inte det dekadenta livet något att eftersträva. Nöjd med det kunde jag återigen återgå till det normala, det vill säga livet som löpare.

Som åren gått har jag mer och mer minskat denna dekadenta period efter en mara. Jag känner inte att jag behöver den lika mycket längre. Snarare har jag märkt ett större behov av att komma tillbaks till ordentlig träning så snabbt som möjligt. Jag tål mer, och antar att jag blivit mer löpare. Det är behagligt.

Planen nu är alltså att starta upp träningen igen, och precis som många företag drar jag igång med en ”kick-off”. Detta betyder två lokala lopp, och ett välgörenhetsarrangemang (löpning för brandskadade barn i Etiopien) i helgen.

Men innan helgen kan ta vid skal arbetsveckan genomföras, och den här veckan är helt och hållet på resande fot. Många påstår att det att resa och träning går dåligt ihop. Jag förstår vad de som säger det menar, men håller samtidigt inte med.

Jag tycker om att flacka runt (i begränsad mängd väl att märka). Då får man möjlighet till att springa och träna på nya ställen, få nya intryck och upplevelser och kanske träffa någon ny löpare utmed vägen. Som jag gjorde igår för exempelvis.

Bestämde mig för att utforska området runt mitt hotell, och utmed vägen möter jag en löpare som irrat bort sig. Vi slår följe några kilometer, och det var trevlig med lite sällskap. Löparen i fråga var en ivrig motionär som ersatt rökning med löpning för sju år sedan och gått ned 20 kg i vikt. Nu berättade han att han var lika beroende av träning som han var av rökning en gång i tiden, och använde alla rökpengar till träningskläder, löparskor, skidor och valla.

Han verkade också ha attityd då jag märkte att han började pressa farten när vi närmade oss sluten av hans runda. Jag vet inte om det var besvikelse eller beundran som lyste i hans ögon då jag sa att jag skulle fortsätta en halvtimme till, men hans historia inspirerade mig, och jag hoppas att jag lyckades inspirera honom.

Slutligen önskar jag att berömma Choice Hotell. De har nästan alltid kartor med uppmärkta löprundor som man kan få i receptionen. Perfekt när man inte är bekant med området.

Dessutom serverar de kvällsbuffé, som är ”gratis” för gästerna. Perfekt för en löpare på resande fot, och dessutom riktigt god mat. Observera att ölen på bilden nedan inte ingår i buffén. Sådana bufféer måste man ta Finlandsbåten för att få.

Ingen fulländad måltid utan kaffe. Observera artikeln om en av mina favoritkonstnärer Odd Nerdrum i bakgrunden. Stackarn är åtalad för att ha inte ha betalat tillräckligt med skatt. Uppe på detta rinner färgen av från fler av hans målningar gjorda på 80-90 talet. Snacka om dekadens.

SM silver

Förra lördagen kom jag för sjätte gången in på Stockholm stadion efter att ha avlagt nästan 42 km. 6 gånger har jag passerat den 42:a kilometerskylten med bara några hundra meter kvar på tartanen, och med målgången inom synhåll.

Jag har flera gånger försökt att föreställa mig och fantiserat om hur det skulle vara att komma in där på stadion och höja armarna i skyn, och VERKLIGEN vinna.

Nu vann inte jag i lördags, men jag var ”first loser”, och det kändes ändå bättre än jag vad kunde föreställa mig. Jag njöt för varje meter inne på stadion, och jag har verkligen försökt att njuta av känslan av att ha tagit mitt livs första individuella mästerskapsmedalj efter det också. En efterlängtad målgång var vad det var.

Här är min tolkning av resan fram till den efterlängtade målgången.

Stämningen i omklädningsrummet innan start inne på stadion har nog sällan varit så tryckande som i lördags. Alla satt säkert och tänkte detsamma. Vad ska man ha på sig? Mössa, vantar, underställ, tigerbalsam, linne, shorts osv.? En med lite mer rutin knäpper till slut den härliga kommentaren: Förr i tiden var det inte snack om att man skulle ha det materialet eller de skorna. Då handlade det om att träna jävligt hårt. Inte om man hade ett par strumpor för 150 kr.

Jag tyckte i alla fall att den kommentaren lättade upp lite, och jag tänkte att så är det. I lördags handlade det om att klä sig för att överleva, och att ha tränat jävligt hårt innan.

Det blev sedan en ensam uppvärmningsrunda i Lill-Janskogen. Ungefär samma runda som alltid. Jag tänkte på det Strindberg en gång sa: livet är bara en massa omtagningar. Men lördagen skulle inte bli en omtagning. Det hade jag bestämt mig för.

Tillbaks i omklädningsrummet, och jag intalade mig själv att vädret är inget problem. Jag intalade mig snarare att jag skulle ha fördel av väderförhållandena. Något annat vore ju fel att tänka.

Starten gick, och jag tyckte att flera av de andra svenskarna stack iväg i ganska hög fart (ut i från förhållandena). De utländska löparna som ofta brukar vara de som är först ut avväntade nu med en ovanligt försiktig öppning. Många sprang med en stor plastpåse runt sig. Welcome to swedish summer – liksom.

Jag hamnade eftervart i gott sällskap i en stabil klunga bestående av Patrick Engström, Lars Johansson, Linus Nilsson, Fredrik Johansson och Anders Szalkai.

Att löpa i klunga var viktigt en dag som denna, men samtidigt så kommer man till dilemmat om vem som ska ta vinden. Ingen vill göra det men samtidigt kan man inte låta farten sjunka alltför mycket för att släppa iväg de framför sig. Det kan lätt bli ett rävspel i sådana lägen, där man testar varandra. Jag upplevde att det var lite så första halvan av loppet, men jag kände mig samtidigt bra i kroppen så jag ville spela spelet.

Sedan började vi då närma oss Djurgården. Denna kritiska punkt utmed banan. Många löpare har fått uppleva Djurgårdens obarmhärtighet, och många har också just här skaffat sig ett grepp om loppet.

Förra året fick jag känna på obarmhärtigheten. I år skulle jag få loppet i mitt grepp.

Nästan exakt på samma ställe där jag punkterade förra året valde jag nu att göra en tempohöjning och bryta mig loss från klungan. Helt det motsatta än vad jag hade tänkt innan loppet, och jag började ifrågasätta vad jag höll på med. Men det kändes ändå som en kontrollerad galenskap att fortsätta borra på. Som att här tar omtagningen slut.

Väl medveten om att jag skulle få tampas med vinden ensam utan klungans skydd satte jag av och märkte att jag började ta in på Lars Johansson och David Nilsson som var närmaste svenskar framför mig.

Skulle detta hålla? Jag kände mig stark, men det var ändå långt kvar och vädret blev inte bättre. Hursomhelst var det för sent att ångra sig nu. Valet var gjort och det var bara att köra vidare på det.

Efter att ha passerat Västerbron för andra gången, och så in på Norrmälarstrand för lite medvind ser jag att jag tar in mer och mer på Lars och David. David ser detta och verkar bryta sig loss från en kroknande Lasse. En knapp kilometer senare smyger jag förbi Enhörnalöparen, och passerar samtidigt Daniel Woldu som såg ut att ha magplågor. Jakten på David hade startat.

Jag föreställde mig två scenarior. Antingen har David sprungit taktiskt, och klarar att svara på en attack eller så är han slutkörd. I dessa lägen i ett maratonlopp är det oftast det sistnämnda scenariot som är det vanligaste, men i Davids fall var jag tveksam. Han har ett löparsinne som få andra, så jag ställde mig in på att detta skulle bli en kamp helt in till mållinjen.

När jag var uppe axel mot axel med David fäller han kommentaren: Nämen, kommer du här? Jag gjorde det jag trodde var det enda rätta och la in en växel till.

Det lyckades och jag fick en lucka. För första gången i loppet började jag tro att detta faktiskt kunde hålla.

Coach Synnerman var däremot fokuserad på ännu en svensk löpare framför mig. Den fruktade ”motionären” Fredrik Uhrbom. Jag får rapporter att jag tar in även på honom, och ännu en jakt börjar. Efter loppet får jag veta att Uhrbom vid stadshuset fått rapport om att läget var lugnt bakåt och att så länge hans baksidor inte krampade nu så var guldet hans.

När han sedan fick nya rapporter om att ”Sotarn” bara var 40 sekunder bakom blev det ny fart på han.

Jag lyckades aldrig komma ikapp Uhrbom, men väl inne på Stadion och efter att ha passerat mållinjen kändes det verkligen som att jag hade vunnit ett silver, inte förlorat ett guld.

På toppen av det hela så var det första gången mina föräldrar var och såg på när jag sprang. Min kära blivande hustru och svägerföräldrar som varit med flera gånger och alltid supportat fick också alla varsin välförtjänt blöt kram.

Men glädjen slutade inte här. Efter loppet följde den numer traditionella grillfesten i Sköndal. En efterfest där alla medaljörena var närvarande och många fler goda vänner och familj. Ingen nämnd ingen glömd, men jag är oerhört tacksam över att jag har så många fina vänner.

2:an, 1:an, 3:an

Slutligen vill jag skriva några ord om NordNorge. Jag uttryckte att jag upplevde det som att jag hade nytta av att bo så nordligt under lördagens väderförhållanden. NordNorge har därmed fått oförtjänt dåligt rykte. Det är inte alltid så. Några bilder från veckan som gått visar detta.

Lilla döden

Ett maraton är drygt fyrtiotvå kilometer långt och slutar med att någon dör.

I varje fall var det tydligen så det startade då Feidippides hade gett bud om grekernas seger efter att ha löpt från Marathon till Aten.

Nu är det förhoppningsvis ingen som dör under morgondagens lopp, men det talas ju om att man kan dö under loppet, eller gå in i väggen som någon väljer att kalla det.

Och så har vi lilla döden. Franska löpare kallar den stunden precis när du korsar mållinjen och minuterna efteråt för detta. Ögonblicket då allt liksom blir tyst, harmoniskt och total förlösande. Kampen mot smärtan är över, och just i det ögonblicket kan man få en slags euforisk känsla av att man verkligen lever. Eller i varje fall en stark önskan om att få tillbaka livet. Att man efter det kan få vrida och vända sig i diverse magkramper och andra kroppssmärtor är en annan sak.

Det som är så bra med maraton är att den lilla döden är kraftfull för alla deltagare. Det spelar ingen roll om du är först av alla, först i SM-klassen eller att du genomför din första maraton någonsin. Upplevelsen av befrielse är total.

I vanlig ordning spaltar tidningarna upp det oslagbara afrikanska fältet. Detta ska sedan jämföras med vilken kvalitet de inhemska elitlöparna håller, vilket i jämförelse så klart ser ut som att det är ett gäng motionärer som slåss om de nationella medaljerna.

Det klagas på att svensk långdistanslöpning är värdelös, men semilöpargruppen eller jogginggruppen växer som aldrig förr.

Maraton har blivit bra business, och produkten de säljer är smärta men också sociala träningsgrupper och träningsresor med sportiga instruktörer.

En positiv sak såklart att fler och fler hittar löpningen, och inte minst att fler och fler har något att träna inför.

Men så var det detta med svenska elitlöpares påstådda nedåtgående kvalitet. Den generation som nu tävlar i SM-klassen får stå i skuggan av 80-tals storheter Åke ”Biten” Eriksson och Kjell-Erik Ståhl. Och även om dessa två kanske inte är så bredaxlade så kastar de en lång skugga efter sig. Jag vet att det är många elitsatsande löpare i Sverige som verkligen satsar hårt så all denna kritik tycker jag ibland blir väl onödig. Man kanske skulle se det i ett totalperspektiv.

Den nuvarande SM-klassgenerationen har också haft saker som dessa vid sin sida under uppväxten: vitt bröd, o’boy, nintendo, kortare skolvägar, mjukare stolar och soffor, mer kanaler på tv, innebandy, inomhushallar, skrivbordsjobb osv.

Att satsa på en idrott helt och fullt handlar nästan alltid om att välja bort något annat. Jag skulle vilja påstå att det finns oändligt många fler saker som man kanske måste välja bort idag än för 20 år sedan, och det tror jag påverkar. Både eliten och bredden. Det blir på sätt och vis ett större ställningstagande att välja bort det bekväma när vi nu har strävat efter att få det så lätt som möjligt.

Eller vad sägs om Tatu Kolehmainens (bror till Hannes Kolehmainen) träningsschema under tre månader våren 1912 då han förberedde sig för OS-maran:

Ett maraton varje förmiddag

Ett halvmaraton varje eftermiddag i hårt tempo

Efter morgonpasset fyllde Tatu på med någon torr brödkant och vilade sedan upp sig till eftermiddagspasset genom att arbeta som skogshuggare.

I Tatus ögon så skulle en maratontid på 5-6 timmar, som idag kan användas till fler än en gångs skryt och skrävlande framför kaffemaskinen på arbetsplatsen, närmast vara något som alla klarar av. Vardagsmotion helt enkelt.

Frågan är om Tatu hade valt samma livsmönster om han skulle tillhört dagens SM-generation?

Hursomhelst. Nu är vi där vi är och allt är ännu oskrivet. Det finns alla möjligheter att vi imorgon får se starten på något nytt vad det gäller svensk elitlöpning.

Jag har läst de profetior som är värt att läsa inför morgondagens lopp. Då främst profetior som behandlar SM-klassen, som i mina ögon såklart är den mest intressanta.

Inte helt otippade förhandsfavoriter, men jag har en känsla av att morgondagen kan ge en del överraskningar.

Det som jag ännu inte har fått svar på genom alla profetior är följande:

Jag vet att Uhrbom har ordnat så att det står ett 6-pack öl och en påse chips och väntar på honom inne på stadion. Detta för att han ska ha en anledning till att skynda sig dit så fort som möjligt. Nu när vädret ser ut till att bli ganska ruggigt så kanske han borde överväga att byta ut de kalla ölen mot något mer värmande som en flaska vargtass?

Har Sveriges just nu främsta brödfödelöpare David Nilsson fått glutta på Szalkais 2,12-timmars träningsprogram?

Är det någon som är tillräckligt kall och bra på huvudräkning för att kunna ta in och kanske gå om en stumnande Woldu på andra varvet?

För egen del så sätter jag mig själv i en slags dark horse position. Bråcket eller vad det nu är har förbättrat sig så pass mycket att start nu är givet. Något som jag är mycket glad för. Sedan tror jag att väderförhållandena passar mig.

När de andra söderboende löparna står och huttrar på startlinjen imorgon kommer jag direktacklimatiserad. Eller vad sägs om den här prognosen från Harstad tidigare under veckan. Snö och en plusgrad.