Ett sista lopp som
satte punkt för en märklig säsong, men också min bästa säsong.
Men för att skruva
tillbaks tiden något, och göra detta inlägg till en renodlad tävlingsberättelse
så är starten för detta inlägg kl. 07.15 lördag 20/10.
Jag har precis
vaknat, och som vanligt dagarna innan ett lopp är man extra uppmärksam på hur
allt känns. Seg, lätt, pigg, trött, hög puls, sugen, inte sugen och så vidare
och så vidare.
Tyvärr så hade jag
mest lust att ligga kvar någon extra timme i sängen, men min rumskamrat Daniel
Woldu var full av energi, och ville ut och jogga så det var bara att haka på.
Jag hade
förhoppningar om att jag skulle vakna till under joggen, och det gjorde jag.
Men det tog sin tid.
Det blev en jogg
under tystnad, med undantag för någon yttring om den kommande dagens mål.
Daniels var betydligt mer ambitiösa än mina, och det hade han också all
anledning till att ha efter två månaders vistelse på höghöjd i Etiopien. Själv
skrattade jag bara till när Daniel föreslog att jag skulle haka på honom i
2,XX-tempo.
Hotellet
Att bo på
arrangörshotellet betyder att man får en chans att hänga med riktigt grymma
idrottare (läs afrikanska löpare). Själv tycker jag att det bästa med det är
att få en chans till att iaktta deras beteende för en stund. Det är svårt att
inte förundras över hur totalt avslappnade de flesta är innan själva loppet.
Inga tendenser till
neurotiska sammanbrott, bara ett fullständigt coolt intag av en hög med bacon,
croissanter, äggröra och muffins till frukost.
Hotellet, som för
övrigt hade nischat sig som ett modehotell var fullt av dockor iklädda diverse
fashionabla tygstycken överallt i alla korridorer, och på TV visades
modevisningar dygnet runt. Skitkul med andra ord.
Jag följde inte
Uhrboms råd om att sitta i baren hela dagen, mycket på grund av att jag då
skulle bli totalt uttråkad av att sitta framför bar-TV:n och stirra på just
dessa.
Uppladdning
Istället blev jag
liggandes i hotellsängen läsandes I Nationens Intresse av Jan Guillou.
Huvudpersonen i Coq Rouge-serien, Hamilton, verkar aldrig vara i dålig form.
Alltid redo att pressa sig genom de mest krävande fysiska och smärtfulla
uppdrag. Men han har sina svaga punkter han också. Han är en grubblare, och i
stunder för sig själv kan han bli lite sentimental. Dock verkar han vara en
mästare i att lägga bort all emotion när det är skarpt läge. Då utförs varje
nödvändig handling med iskall precison.
Insåg så att jag
själv var på väg in i skarpt läge, och att det snart skulle vara morgon igen,
och att jag då snällt skulle sätta mig på bussen som skulle ta oss till start,
och där snällt ställa mig på startlinjen för att på nytt besegra drygt 42
kilometer.
Bara vid att tänka
på detta liggandes i hotellsängen höjdes pulsen, och det är väl det som kallas
nervostitet, och/eller förväntan.
Jag tänkte att även
om jag inte känner mig i form, osäker och kanske inte har kommit i helt rätt
tävlingsstämning, så är det på tid att lägga bort de tankarna nu, och börja
fokusera.
Precis som Hamilton.
Nu kan det såklart vara en viss skillnad på att skärpa till sig för något som berör nationens intresse jämfört med ett maratonlopp, men det är tillräckligt viktigt. I alla fall i min värld.
Dagen
Uppvaknandet på
tävlingsdagen var mer angeläget. Hade ett annat lugn i kroppen, och hade också
det där viktiga suget i mig. Som en tränare i Trondheim sa till mig en gång: -
Maraton ska vara som julafton.
I truppen bland
svenska löpare som bodde på hotellet hade nu också Tobias Lundgren anslutit.
Tobias som skulle göra sin debut på distansen var såklart spänd på hur det
skulle bli. Det är något alldeles speciellt med det första maratonloppet.
Väl inne i bussen
spred sig den välbekanta doften av ingrodd svett, okända kryddor och liniment.
Jag satt bredvid
Tobias, och förutom oss, så var det dominans av afrikanska löpare på bussen.
Jag frågade Tobias om han trodde att de tjänar mycket pengar på att vara med på
cirkusen av maratonlopp runt om i världen. Tobias går på Handels i Stockholm så
han borde ju veta en del om utbud, efterfrågan, och marknadsvärdet av löpare.
Min tes var att de
flesta inte tjänar mycket (relativt sett), men kanske tillräckligt för att det
ska vara värt det som alternativet erbjuder.
Samtidigt tänkte
jag att det helt säkert pågår en del fuffens inom den världen, och fick en
plötslig impuls att efter att den egna idrottsatsningen bli under-cover
reporter.
Vind men bra temperatur
Det som var slående
när vi gick på och av bussen var att det skulle bli en blåsig dag. I
kombination med en bitvis ganska vindutsatt bana gällde det alltså att hitta rätt sällskap tidigt för att inte hamna i ett
kanske förödande sololäge.
Temperaturen var
annars riktigt bra, och med utan risk för överhettning.
Kvällen innan
loppet hade vi under det tekniska mötet fått presenterat vilka hargrupper som
gällde. För eget vedkommande så var det mest aktuellt att slå följe med den
snabbaste hargruppen för damerna. De hade som mål att passera halvvägs på 1,11.
Jämnare, och
stabilare harar får man leta efter. Problemet var bara att damerna som det var
tänkt skulle få denna draghjälp inte verkade intresserade av den. Därför
bildades det en ganska stor lucka mellan hararna och resten av klungan. Här var
valet enkelt att forcera i klungan och täppa till den luckan, eftersom det att
ligga bakom en av hararna (2 holländska löpare) gav avsevärt mer vindskydd än
vad någon av de främsta damerna kunde erbjuda.
Väl inplacerad i
denna postion gällde det sedan att koppla in lågenergiläge, vänta och hålla
igen under loppets första fjärdedel för att därefter köra statuscheck.
Halvvägs
Som tidigare nämnt
skulle det vara vissa ställen utmed banan som var mer vindutsatta än andra. Ett
sådant parti kom vi in i då halvmaratonskylten passerades. Då visade klockan
1,11,16 och det kändes bra. Tobias Lundgren var också fortfarande med i
klungan.
Efter ca. 26 km
började jag tycka att farten ebbade något, och försökte då mig på en fartökning
med förhoppning om att få med mig någon annan från den realtivt stora klungan
som nu forsade fram mot vinden.
Insåg dock snart
att det var rejält stor skillnad på att själv slåss mot vinden utan grupp än
med. Insatsen det krävdes för att få en liten lucka var alltför stor, och jag
var snart tillbaks i gruppen igen.
Det som däremot
skedde under de närmaste 5 kilometerna var att en av damfavoriterna, och också
slutliga damvinnaren, verkade ha fått vittring och började pressa hararna att
sätta upp farten. Något som passade mig utmärkt.
Fartökningen
märktes också i klungan då fler och fler försvann. Tobias Lundgren var en av
dem, och han fick tyvärr en ganska tung avslutning. Tyckte ändå att han hade
gott mod när vi möttes senare efter målgång, och jag är övertygad om att
revanchlusten snart kommer göra att han springer distansen på nytt.
Vid 33 km klev
sista haren av, och nu började också vinden vända till vår fördel, det vill
säga i ryggen.
Efter 34 km började
jag skymta en löpare som vi snabbt tog inpå i grön-vitt linne. Det visade sig
vara en tröttnande Woldu som kort efter att vi hade passerat honom bröt loppet.
Riktigt trist, och inte direkt det han behövde på slutet av säsongen.
Jag var nu uppe i
tät i den decimerade klungan och såg bakåt vid 35 km. Där var den regerande
etiopiska världsrekordinnehaverskan på halvmaraton, och en annan europeisk
löpare. Etiopiskan såg fokuserad ut, och den andre europeiske löparen hade en
galen blick. Antingen för att han galet försökte att hänga på i tempot, eller
för att han laddade för en galen avslutning.
Jag hoppades på det
sistnämnda för jag ville ha någon att tampas med, och som kunde hjälpa mig att
pressa farten ytterligare i loppets sista skede.
Långspurten
Jag insåg också att
det kunde bli en skaplig tid om jag avslutade bra, så jag ställde in mig
mentalt på att arbeta stenhårt i 15 minuter till. 15 minuter är väldigt kort
tid på en hel säsong, och ännu kortare under en hel idrottskarriär. En
långspurt som ändå i det stora hela närmast är en upploppsraka.
Jag fick en lucka
ned till etiopiskan, men hur jag än pressade och tryckte på så ökade aldrig den
luckan speciellt mycket. Hon jagade, och jag blev jagad.
Men jag lyckades
behålla avståndet ända in i mål, och kunde korsa mållinjen på nytt personligt
rekord: 2,20,55. Detta med en andra halva på 1,09,39 och sista 5 kilometerna på
16,13.
Negativ split
Amsterdam blev det
jag ville att det skullle bli. En känsla av att behärska distansen, kunna
övervinna sig själv, och att känna lyckan vid att springa.Loppet var alltså
allt annat än negativt, även om det var så det blev löpt.
Det är flera som
frågat mig efteråt om jag inte kunde ha sprungit första halvan snabbare och då
kanske gått under 2,20.
Frågan är befogad,
men svaret är att man inte ska underskatta nyfikenhetens kraft.
Avslut på nystart
Jag har tänkt att
skriva några rader med reflektion av säsongen 2012, som har varit väldigt
speciell. Men den reflektionen blir på ett helt nytt ställe. Nämlingen HÄR.
Det är också där
jag kommer att fortsätta mitt bloggande om löpning framöver, och denna blogg
läggs vilande, blir ett minne i cyberrymden, även om jag sparar alla inlägg för
tillbakablickar.
Ur denna
nedläggning kommer däremot en ny blogg växa fram som kommer att behandla allt
annat än löpning. Vill du läsa om sådant också så klickar du HÄR.
Tack till de som
följt med och läst inläggen på den här bloggen, och hoppas att ni fortsätter
att läsa det jag skriver på Runners World.
