söndag 18 november 2012

Amsterdam Rewind

Här har tystnaden rådit sedan dagen innan årets sista lopp, Amsterdam maraton.

Ett sista lopp som satte punkt för en märklig säsong, men också min bästa säsong.

Men för att skruva tillbaks tiden något, och göra detta inlägg till en renodlad tävlingsberättelse så är starten för detta inlägg kl. 07.15 lördag 20/10.

Jag har precis vaknat, och som vanligt dagarna innan ett lopp är man extra uppmärksam på hur allt känns. Seg, lätt, pigg, trött, hög puls, sugen, inte sugen och så vidare och så vidare.

Tyvärr så hade jag mest lust att ligga kvar någon extra timme i sängen, men min rumskamrat Daniel Woldu var full av energi, och ville ut och jogga så det var bara att haka på.

Jag hade förhoppningar om att jag skulle vakna till under joggen, och det gjorde jag. Men det tog sin tid.

Det blev en jogg under tystnad, med undantag för någon yttring om den kommande dagens mål. Daniels var betydligt mer ambitiösa än mina, och det hade han också all anledning till att ha efter två månaders vistelse på höghöjd i Etiopien. Själv skrattade jag bara till när Daniel föreslog att jag skulle haka på honom i 2,XX-tempo.

Hotellet

Att bo på arrangörshotellet betyder att man får en chans att hänga med riktigt grymma idrottare (läs afrikanska löpare). Själv tycker jag att det bästa med det är att få en chans till att iaktta deras beteende för en stund. Det är svårt att inte förundras över hur totalt avslappnade de flesta är innan själva loppet.

Inga tendenser till neurotiska sammanbrott, bara ett fullständigt coolt intag av en hög med bacon, croissanter, äggröra och muffins till frukost.

Hotellet, som för övrigt hade nischat sig som ett modehotell var fullt av dockor iklädda diverse fashionabla tygstycken överallt i alla korridorer, och på TV visades modevisningar dygnet runt. Skitkul med andra ord.

Jag följde inte Uhrboms råd om att sitta i baren hela dagen, mycket på grund av att jag då skulle bli totalt uttråkad av att sitta framför bar-TV:n och stirra på just dessa.

Uppladdning

Istället blev jag liggandes i hotellsängen läsandes I Nationens Intresse av Jan Guillou. Huvudpersonen i Coq Rouge-serien, Hamilton, verkar aldrig vara i dålig form. Alltid redo att pressa sig genom de mest krävande fysiska och smärtfulla uppdrag. Men han har sina svaga punkter han också. Han är en grubblare, och i stunder för sig själv kan han bli lite sentimental. Dock verkar han vara en mästare i att lägga bort all emotion när det är skarpt läge. Då utförs varje nödvändig handling med iskall precison.

Insåg så att jag själv var på väg in i skarpt läge, och att det snart skulle vara morgon igen, och att jag då snällt skulle sätta mig på bussen som skulle ta oss till start, och där snällt ställa mig på startlinjen för att på nytt besegra drygt 42 kilometer.

Bara vid att tänka på detta liggandes i hotellsängen höjdes pulsen, och det är väl det som kallas nervostitet, och/eller förväntan.

Jag tänkte att även om jag inte känner mig i form, osäker och kanske inte har kommit i helt rätt tävlingsstämning, så är det på tid att lägga bort de tankarna nu, och börja fokusera.

Precis som Hamilton.

Nu kan det såklart vara en viss skillnad på att skärpa till sig för något som berör nationens intresse jämfört med ett maratonlopp, men det är tillräckligt viktigt. I alla fall i min värld.

Dagen

Uppvaknandet på tävlingsdagen var mer angeläget. Hade ett annat lugn i kroppen, och hade också det där viktiga suget i mig. Som en tränare i Trondheim sa till mig en gång: - Maraton ska vara som julafton.

I truppen bland svenska löpare som bodde på hotellet hade nu också Tobias Lundgren anslutit. Tobias som skulle göra sin debut på distansen var såklart spänd på hur det skulle bli. Det är något alldeles speciellt med det första maratonloppet.

Väl inne i bussen spred sig den välbekanta doften av ingrodd svett, okända kryddor och liniment.

Jag satt bredvid Tobias, och förutom oss, så var det dominans av afrikanska löpare på bussen. Jag frågade Tobias om han trodde att de tjänar mycket pengar på att vara med på cirkusen av maratonlopp runt om i världen. Tobias går på Handels i Stockholm så han borde ju veta en del om utbud, efterfrågan, och marknadsvärdet av löpare.

Min tes var att de flesta inte tjänar mycket (relativt sett), men kanske tillräckligt för att det ska vara värt det som alternativet erbjuder.

Samtidigt tänkte jag att det helt säkert pågår en del fuffens inom den världen, och fick en plötslig impuls att efter att den egna idrottsatsningen bli under-cover reporter.

Vind men bra temperatur

Det som var slående när vi gick på och av bussen var att det skulle bli en blåsig dag. I kombination med en bitvis ganska vindutsatt bana gällde det alltså att hitta  rätt sällskap tidigt för att inte hamna i ett kanske förödande sololäge.

Temperaturen var annars riktigt bra, och med utan risk för överhettning.

Kvällen innan loppet hade vi under det tekniska mötet fått presenterat vilka hargrupper som gällde. För eget vedkommande så var det mest aktuellt att slå följe med den snabbaste hargruppen för damerna. De hade som mål att passera halvvägs på 1,11.

Jämnare, och stabilare harar får man leta efter. Problemet var bara att damerna som det var tänkt skulle få denna draghjälp inte verkade intresserade av den. Därför bildades det en ganska stor lucka mellan hararna och resten av klungan. Här var valet enkelt att forcera i klungan och täppa till den luckan, eftersom det att ligga bakom en av hararna (2 holländska löpare) gav avsevärt mer vindskydd än vad någon av de främsta damerna kunde erbjuda.

Väl inplacerad i denna postion gällde det sedan att koppla in lågenergiläge, vänta och hålla igen under loppets första fjärdedel för att därefter köra statuscheck.

Halvvägs

Som tidigare nämnt skulle det vara vissa ställen utmed banan som var mer vindutsatta än andra. Ett sådant parti kom vi in i då halvmaratonskylten passerades. Då visade klockan 1,11,16 och det kändes bra. Tobias Lundgren var också fortfarande med i klungan.

Efter ca. 26 km började jag tycka att farten ebbade något, och försökte då mig på en fartökning med förhoppning om att få med mig någon annan från den realtivt stora klungan som nu forsade fram mot vinden.

Insåg dock snart att det var rejält stor skillnad på att själv slåss mot vinden utan grupp än med. Insatsen det krävdes för att få en liten lucka var alltför stor, och jag var snart tillbaks i gruppen igen.

Det som däremot skedde under de närmaste 5 kilometerna var att en av damfavoriterna, och också slutliga damvinnaren, verkade ha fått vittring och började pressa hararna att sätta upp farten. Något som passade mig utmärkt.

Fartökningen märktes också i klungan då fler och fler försvann. Tobias Lundgren var en av dem, och han fick tyvärr en ganska tung avslutning. Tyckte ändå att han hade gott mod när vi möttes senare efter målgång, och jag är övertygad om att revanchlusten snart kommer göra att han springer distansen på nytt.

Vid 33 km klev sista haren av, och nu började också vinden vända till vår fördel, det vill säga i ryggen.

Efter 34 km började jag skymta en löpare som vi snabbt tog inpå i grön-vitt linne. Det visade sig vara en tröttnande Woldu som kort efter att vi hade passerat honom bröt loppet. Riktigt trist, och inte direkt det han behövde på slutet av säsongen.

Jag var nu uppe i tät i den decimerade klungan och såg bakåt vid 35 km. Där var den regerande etiopiska världsrekordinnehaverskan på halvmaraton, och en annan europeisk löpare. Etiopiskan såg fokuserad ut, och den andre europeiske löparen hade en galen blick. Antingen för att han galet försökte att hänga på i tempot, eller för att han laddade för en galen avslutning.

Jag hoppades på det sistnämnda för jag ville ha någon att tampas med, och som kunde hjälpa mig att pressa farten ytterligare i loppets sista skede.

Långspurten

Jag insåg också att det kunde bli en skaplig tid om jag avslutade bra, så jag ställde in mig mentalt på att arbeta stenhårt i 15 minuter till. 15 minuter är väldigt kort tid på en hel säsong, och ännu kortare under en hel idrottskarriär. En långspurt som ändå i det stora hela närmast är en upploppsraka.

Jag fick en lucka ned till etiopiskan, men hur jag än pressade och tryckte på så ökade aldrig den luckan speciellt mycket. Hon jagade, och jag blev jagad.

Men jag lyckades behålla avståndet ända in i mål, och kunde korsa mållinjen på nytt personligt rekord: 2,20,55. Detta med en andra halva på 1,09,39 och sista 5 kilometerna på 16,13.

Negativ split

Amsterdam blev det jag ville att det skullle bli. En känsla av att behärska distansen, kunna övervinna sig själv, och att känna lyckan vid att springa.Loppet var alltså allt annat än negativt, även om det var så det blev löpt.

Det är flera som frågat mig efteråt om jag inte kunde ha sprungit första halvan snabbare och då kanske gått under 2,20.

Frågan är befogad, men svaret är att man inte ska underskatta nyfikenhetens kraft.

Avslut på nystart

Jag har tänkt att skriva några rader med reflektion av säsongen 2012, som har varit väldigt speciell. Men den reflektionen blir på ett helt nytt ställe. Nämlingen HÄR.

Det är också där jag kommer att fortsätta mitt bloggande om löpning framöver, och denna blogg läggs vilande, blir ett minne i cyberrymden, även om jag sparar alla inlägg för tillbakablickar.

Ur denna nedläggning kommer däremot en ny blogg växa fram som kommer att behandla allt annat än löpning. Vill du läsa om sådant också så klickar du HÄR.

Tack till de som följt med och läst inläggen på den här bloggen, och hoppas att ni fortsätter att läsa det jag skriver på Runners World.

fredag 19 oktober 2012

Arbete i det tysta

Tidigare idag skickade jag ett mail till Fredrik Uhrbom om sista-minuten-tips för att toppa maratonformen.

Löpningen har föregått i det tysta i det sista. Det är något fint med att arbeta i det tysta. Det fick jag lära mig av min farfar. Han gjorde ofta det. Och jag umgicks mycket med min farfar när jag var liten.

Jag minns det dagliga slitet som är en natulig del i det att växa upp på bondgård. Saker och ting ska göras i vanlig ordning, och till vanlig tid. Inga undantag, inga kompromisser, och därför finns heller inget att diskutera. Så man kan lika väl göra det i tystnad. Speciellt vedhuggning minns jag med fördel utfördes i tystnad.

Tystnadens betydelse i löpning är inte helt oviktig, även om tystnad är något som vi konstruerat och egentligen inte existerar. Och jag har som sagt spenderat ganska mycket tid i denna tystnad ett tag nu. Det visar inte minst det faktum att jag för inte alltför länge sedan blev uppringd av lokaltidningen som undrade om jag hade tagit säsongsvila eller vad det var som pågick?

Men där slutar liknelsen med barndomens tillvaro på landet. Saker och ting har inte gjorts i vanlig ordning, och till vanlig tid. Det har funnits flera undantag och massa kompromisser. Träningsmässigt alltså.

Det är därför med en viss undran om hur söndagens uppdrag i Amsterdam ska gå då jag nu installerat mig på hotellet i samma stad.

För 5 år sedan...

...sprang jag Berlin maraton med lite av samma undran. Jag var då extremt dåligt förbered inför uppdraget (sämre än nu). Jag hade gjort allt det motsatta som man rekommenderar en satsande idrottare för att komma i form. På startlinjen minns jag att jag ångrade att inte ha studerat stadskartan över Berlin bättre eftersom jag troligtvis skulle bli tvungen att bryta och ta mig hem bitter och sänkt med någon buss eller tunnelbana. Samtidigt lovade jag mig själv att den situationen skulle jag inte sätta mig i igen.

Uppladdningen från helvetet till trots lyckades jag springa under 2,30 för första gången. Jag var såklart väldigt nöjd med det, men också väldigt förvånad.

Någon vecka senare firade jag min 25-årsdag.

5 år efter Berlin

2012 har varit min bästa säsong så långt. Man kan säga att Berlin blev det bränslet jag behövde för att skärpa satsningen och komma fram till de resultat jag uppnått i år.

Därför är det en något humoristisk situation jag befinner mig i nu, med någon vecka kvar till en planlagd 30-årsfest, och tvivlandes på min form inför ett maratonlopp. Och det är först i detta nu när jag skriver om det som det slår mig.

Jag önskar på inga sätt bortförklara att formen inte skulle vara bra nog, utan bara visa på det faktum att ibland vet man helt enkelt inte hur löpning fungerar.
 
Profetia

Under tiden som David Nilsson bloggade på Löpning För Alla skrev han ett innlägg där han siade om herrarnas maratonlag till EM i Zurich 2014. I hans profetia förärades jag med en plats i detta lag, men han förutspådde då också att vägen dit skulle gå genom bland annat Amsterdam maraton i år.

Detta var innan jag hade lärt känna David, och han kunde således inte känna till någon av mina tävlingsplaner.

Profetian David la fram för mitt deltagande i Amsterdam var att jag skulle hoppa av halvvägs för att gå in i någon obskyr butik, och efteråt kommentera handlingen med: ”Det var värt det”.

Efter det skulle jag komma tillbaka starkare och springa mig in i EM-laget.

Hurvida Davids framtidsvision stämmer eller inte återstår att se, men jag hoppas att den och likheten med 2007 stämmer med det som jag nu har intalat mig själv:

Går det bra på söndag så kommer det att ge mig ännu mer bränsle till att satsa vidare. Går det dålig kommer det ge mig tillräckligt med inspiration till en nytändning på åtminstone 5 år.

Jag vet att jag är väldigt diplomatisk med mig själv här, men ibland får man unna sig det.

Här är svaret från Uhrbom:

Angående quick-fix så är det ingen större idé att träna något just nu. Däremot så kan du vara jäkligt relaxad imorgon. Så istället för att ligga på hotellrummet och vara nervös över formen så kan du sitta i en bar, ta en öl och titta på brudar och tänka på att söndagens resultat inte har någon betydelse bara du får gå ut efter loppet (så gjorde jag innan stockholm). Se bara till att komma i säng i tid så att du inte missar någon sömn.
//Fredrik

tisdag 4 september 2012

30-års kris?

Jag börjar tro att jag har något slags undermedvetet förakt mot siffran 30. I lördags lyckades jag springa ifrån den på nytt för andra gången inom loppet av en dryg vecka, men jag hade inte klarat det om det inte vore för Mustafa Mohammed, Mikael Ekvall och publiken på Ullevi.

Oktoberbarn som jag är, och född 1982 närmar jag mig ändå siffran som vissa förknippar med en slags kris. Ett osynligt vägskäl eller en avstämningspunkt i livet som för många handlar om familj, jobb, karriär och kärlek blandat med existensiella frågor knytna til dessa. Ett vägskäl där man går från att vara ung till att bli gammal menar någon, eller bara blir ytterligare ett år äldre. Vissa pratar också om att 40 är det nya 30, och kanske ligger det något i det.

För visst känns det ändå som att man är yngre idag än vad man var förr i tiden. Det ofta givna livsmönstret som var vanligt att följa har gjorts om och ersatts av nästinntill oändliga valmöjligheter. Och det är långt ifrån allt som händer i rätt ordning och till tänkt tid.

Också inom löpning är man yngre idag än förr. Det visar ju bara det faktum att man faktiskt kan springa maraton innan man fyllt 30, utan att ha en närmast obligatorisk bankarriär bakom sig.

Jag förstår att man kan bli översköljd av vågor med existensiellt grubblande, och i viss mån är det väl också ett slags friskhetstecken så länge man gör något bra utav det. Och fortsätter. För det gör tiden. Den fortsätter, och då gäller det att ta rygg. Även om allt inte händer till tänkt tid.

Personligen så känner jag inte att närmar mig någon större kris, men min ålder blev ändå påtaglig då jag som blivande 30-åring i helgen gjorde min landslags-debut under Finnkampen.

Ung och rutinerad eller gammal och oerfaren

Till att börja med så kan jag säga att debuten i landslaget och Finnkampen var häftigare än vad jag kunde föreställa mig. Att få gå in på Ullevi, känna på  stämningen och höra publikens vrål var en grym känsla. Det gör jag gärna om.

Dessutom har jag fått möjligheten att lära känna massa nya trevliga människor, och insett hur varierat och komplext ett landslag i friidrott är både med avseende till personlighetstyper, kroppssammansättning och bakgrund.

Och när jag under lagsamlingarna såg mig om bland alla i denna grupp så tänkte jag att många är unga och oerfarna, men många är också unga och redan rutinerade. Själv var jag gammal, eller lite äldre kanske låter bättre, och oerfaren samtidigt som det också fanns flera som är äldre och riktigt bevandrade. Mustafa Mohammed är en utav dem för exempelvis, och han blev av vissa kallad pappa, eller farfar i laget. Trots att det inte är så många år som skiljer mellan mig och Musse så kände jag mig långt ifrån kallad till att kliva in en någon slags fadersroll.

Jag kände ingen bitterhet över min brist på tidigare meriter utan bara ungdomlig nyfikenhet. Samtidigt som jag imponeras av de som redan har många års rutin och inte är i närheten av att få en pensionprognos i det orangea kuvertet.

När jag själv var utan pensionsprognos så hade jag för det första inte tillräckligt bra fysisk kapacitet, men framför allt hade jag inte det lugnet inom mig som jag tror krävs för att satsa på idrott. Nu känner jag att jag har det på ett helt annat sätt, och som sagt allt händer inte till tänkt tid. Men så länge man fortsätter kommer den tiden till slut.

Dessutom gick det väldigt bra att fylla mina egna luckor med de andras kloka ord, plus att det inte tog lång tid innan man verkligen kände sig som en del av laget.

Loppet

Jag älskar verkligen tävlingsmomentet, och speciellt gillar jag när det handlar om att vinna, och inte primärt att försöka slå sin bästa tid varje gång.

Målsättningen för lördagens uppdrag på 10.000 m var solklar. Ingen av oss skulle ha en finne framför oss i mål. På pappret, och med den information man kunde få om de finska herrarnas form, så såg det ut som att det var möjligt. Men det ska göras också.

Därför var vi också tvugna att tänka ut vilken slags taktik vi skulle ha för att bäst säkra oss det målet.

Efter en del diskutioner kom vi fram till vad jag tror de flesta i laget verkligen kände skulle vara det vinnande konceptet.

För den som såg loppet live eller på tv så kan jag säga att det man såg var det vi hade kommit överens om. En taktisk fullträff är en bra beskrivning.

Efter att startskottet avfyrats var det som att läsa ur manus. Jag förstod varför Mustafa kallas för pappa eller farfar i landslaget. Han tog mig och Ekvall under sina vingar och visade vägen till denna fullträff. Att det var lekstuga för Musse framgick väl ganska tydligt då han något varv efter de första 5 km slackade av på tempot för att släppa fram Ekvall med mig i släptåg och inleda vägen till trippeln.

Ekvall gjorde därefter ett formidabelt dragjobb, och jag var tyvärr på honom flera gånger med spikarna i det han pendlade bakåt med foten. Det var absolut inte med vilja, och det vore ju extremt meningslöst för mig att förårsaka ett fall eller onödig irritation när laget var på väg till succé. Men jag har märkt under de senaste banloppen att det kanske är något med mitt steg som gör att jag lätt råkar komma lite för nära den som ligger före mig. Det kan också vara att jag är ovan av att ligga i rygg då jag kör mycket träning själv.

Jag ska försöka bli bättre på det.

När vi närmade oss 8 km var Musse ifatt oss igen, och innan han själv tog av i en tempohöjning drog han först några hjälprundor för mig och Ekvall. Luckan ned till närmsta finne var nu runt 50-60 meter.

Musse han också med att skrika att trippeln var klar innan han lämnade oss. Jag var också rätt säker på det när sista kilometern återstod och började nu mer fundera på om jag skulle gå upp och testa en fartökning för att se om Ekvall var trött. Vi hade bestämt innan att skulle vi hamna i en situation där vi tre låg i täten relativt ohotade så skulle det bli intern kamp om topplaceringarna.

Jag tänkte tillbaks på SM-loppet från fredagen veckan innan, där det var just jag och Ekvall som tampades in till mål. Då låg jag först och drog och fick ge mig mot slutet.

Nu var det ombytta roller, och eftersom Ekvall hade pratat om vilken dålig spurtare han är så bestämde jag mig för att ligga kvar i rygg.

Självklart hade Ekvall förutspått en kommande duell, och använt sista kilometeren till att förbereda sig, och med 200 m kvar försökte jag mig på någon form av spurt men kände direkt att det inte var tillräckligt mot den skäggige långdistansmaskinen.

På upploppsrackan var det återigen Mikael som var starkast av oss två, men den här gången var det underordnat. Vi hade vunnit, och vi hade krossat finnarna!

Under nedjoggen konstaterade jag att eftersom Mikael inte har någon spurt så har uppenbarligen inte jag heller det. Men till nästa år ska jag träna på det 25.e varvet, och inte bara de 24 första.

Fortsätt

Helgen bjöd som sagt på många nya bekantskaper, men det var också trevliga återseenden. En som var och tittade på tävlingarna var David Nilsson, som jag var på läger med i St. Moritz. Efter att vi lämnade den schweiziska alpbyn har våra vägar sett minst sagt olika ut. Jag kom i mitt livs form medan David dels fick problem med en baksida och drog på sig en förkylning som gjorde att han inte kunde vara med på SM.

Jag tycker verkligen synd om David eftersom jag är helt övertygad att han också skulle ha sprungit under 30 minuter på milen på SM. Jag hoppas att han snart är på benen igen,  att han fortsätter, och får en bra uppladdning till Lidingöloppet i slutet av månaden.

Den riktning Davids väg tog visar också hur förgängligt allt är. Att man inte kan ta något för givet. Att allt inte händer i rätt tid eller till tänkt tid.

Känner mig därför väldigt ödmjuk inför den senaste tidens goda känsla och form, och kanske ännu mer ödmjuk inför fortsättningen. För jag vet att träningen och arbetet måste fortsätta, precis som tiden. Samtidigt som det gäller att stanna upp och njuta när det går bra, att ta vara på stunden.

Och trots att jag snart har 15 års träning och löpning bakom mig känns det som jag bara har börjat.

fredag 31 augusti 2012

Finnkampen

I måndags fick jag ett glädjande besked. Laguttagningen till årets Finnkamp var på väg att sättas samman, och jag var uttagen att representera blågult på 10.000 m tillsammans med Mikael Ekvall och Mustafa Mohammed.

Jag har svårt att beskriva hur stort detta är för mig, men att det är en dröm och ett efterlängtat mål som går i uppfyllelse är ingen överdrift.

Det har runnit mycket vatten under broarna sedan jag som junior kom överlägset sist på terräng-SM i Värnamo 1999 till den utmaning som nu väntar i Göteborg i helgen. Men en sak är säker. Det har varit värt varje steg på vägen.

Eftersom detta blir mitt första landslagsuppdrag bestämde jag mig genast för att konsultera någon med mer erfarenhet för att kunna få tips och råd om hur man bäst förbereder sig.

Det givna valet föll på Finnkampslegenderna Oskar Käck och Erik Sjökvist.

Jag ringde först till Oskar, där jag genast fick rådet att göra allt precis som vanligt dagarna innan. Han beskrev att ett vanligt nybörjarfel är att lockas av den totala uppbackningen man får som del i landslaget i form av massage, alla tänkbara behandlingar, sportdrycker, bubbelpool, gels osv. osv. Risken är då att man efter några timmar ligger överbehandlad och sockerhög i sin säng utav all sportdryck och har svårt att sova.

Oskar berättade detta med sådan innlevelse att jag förstod att det var självupplevt.

Tacksam för dessa goda råd tog jag sedan kontakt med finnkrossaren Sjökvist, och bokade in mig på precamp i Oslo.

Precamp ska som jag förstått det handla om att hitta rätt, och förbereda sig så bra som möjligt inför kommande tävling. Då jag önskar att komma i bäst möjligt slag var det naturligt för mig att förlägga detta camp hos en av de bästa.

Meddelandet från Sjökvist gjorde mig ännu säkrare på att jag hade gjort ett bra val: Du är välkommen. Middagen står klar. Har många goda råd.

Som vanligt var uppehållet hos familjen Sjökvist / Hausken oklanderligt, och med Eriks korta, enkla principer runt detta med löpning så förstår man att det inte är något hokuspokus.

Karln hade knappt ordning på hur många gånger han själv sprungit finnkampen, men han visste hur många gånger han inte hade vunnit. Men de var å andra sidan väldigt lätträknade.

Liksom Oskar instämde Erik i det att göra allt precis som vanligt. Därefter gäller det att hitta en bra position, se på hälarna till den som ligger framför och slutligen avsluta som aldrig förr.

Erik får allt detta att låta så enkelt.

Givetvis gav både Oskar och Erik insidertips om de finska löparnas styrkor, svagheter och taktiska förmågor, men för att undvika risken att någon av de blåvita skulle läsa detta behåller jag det för mig själv.

Nu ska här laddas och ta fram det svenska jävlaranammat!

tisdag 28 augusti 2012

En och en halv milstolpe

Jag har alltid föreställt mig att den dagen man blickar tillbaks på sitt idrottande så är det inte alla genomförda träningspass man tänker på, eller det slit man har lagt ned. Minnena av människor man träffat och lärt känna, saker man fått uppleva raderar liksom bort allt grundarbete som är själva fundamentet till de verkligt minnesvärda stunderna.

Det finns alltså tillfällen som sätter sig hårdare i minnet under ett idrottarliv än andra. När man bryter barriärer är ett typiskt sådant tillfälle.

Just en sådan barriär lyckades jag bryta i fredags under årets svenska mästerskap över 10.000 m på Stockholm stadion. Att  korsa mållinjen och se en sluttid som börjar på 2 istället för 3 är stor skillnad även om de numreriskt ligger nära varandra.

Men för att backa tillbaks några steg så var det nu alltså så att i år skulle de svenska mästerskapen gå av stapeln på en riktigt klassisk arena. Jag gillar stadion, det är en fin arena att tävla på. Även om det kanske finns en del utmaningar med att arrangera ett SM i Stockholm, vilket jag kommer tillbaka till.

Här är helgen fördelat på 3 dagar.

Fredag

Som vanligt stod hotell Mama för en oklanderlig markservice under hela helgen, och jag vaknade därför utvilad och laddad med 10 timmars sömn bakom mig på fredag morgon.

Sedan kan man inte bli annat än glad av att komma in på stadion, få syn på en grupp välbekanta ansikten som noggrant står och granskar avprickningslistan för att också själv bli en del av dem.

Som tidigare nämnt så var det på pappret ett av de bättre fälten på många, många år, och det skulle visa sig trots naturliga frånfall stämma ganska bra med verkligheten.

Under uppvärmningen slog jag först följe med Mikael Ekvall och Johan Larsson på en runda i Lill-Jansskogen. Det var bra stämning och alla verkade laddade inför uppgiften. Efter en stund kompletterades gruppen med fler kända ansikten, och nu började jag verkligen känna mig laddad.

Fredrik Uhrbom värmde istället upp genom att springa hem.

Orsaken var att han glömt spikskor, och eftersom det hade kommit en riktig regnskur under kvällen trodde han att det skulle bli halt med lättviktare. Jag sa till honom innan han joggade iväg att han inte fick lägga sig på soffan när han kom hem för då skulle risken finnas att han ångrade sig, och stannade kvar hemma.

Men Fredrik kom tillbaka.

Startskottet gick, och det är nu det gäller tänkte jag. Detta är en chans till att bryta en barriär.

Hamnade själv i en bra klunga som första delen av loppet anfördes av skiftande löpare. De allra främsta gjorde eftervart en tempoökning och det bildades fler mindre klungor där jag la mig i rygg på Uhrbom som i sin tur låg bakom en mycket jämnt och stabilt löpande Johan Larsson.

Så fortsatte det några kilometer och halvvägs klockade vi 15,03-05, och det kändes väldigt bra. Så bra att jag redan där vågade börja tro att detta går vägen. Det blir sub 30 idag om jag kan knyta ihop det här på ett bra sätt.

Johan fortsatte att mata på i ytterligare 1,2 kilometer och mellan 5-6,2 km hade Uhrbom klivit av och jag låg nu alltså i rygg på Larsson. Jag försökte mig därefter på en fartökning. Dels för att vi under några kilometer hade haft relativt små marginaler om det skulle bli någon sub 30-tid, och dels för att jag kände mig fräsch och ville se hur de andra i min klunga reagerade.

Den som visade sig haka på min rygg längst var Mikael Ekvall, och han visade mig sedan med cirka 700-800 meter kvar sin rygg, och fick en lucka. Efter det var det bara kamp, kamp, kamp in i mål, och även om jag allt tog in på Mikael mot slutet, nådde jag inte helt fram.

Klockan visade ändå att barriären var bruten. 29,54,17.

Även Johan Larsson lyckades efter ett starkt sistavarv bryta barriären sub 30 för första gången, och det var verkligen kul eftersom vi hade lovat varandra det innan loppet.

Det var svårt att somna på natten till lördag, men det gjorde inget.

Lördag

Även om jag inte själv skulle tävla på lördagen så innehöll den mycket idrott.

Var återigen på plats på stadion kl. 11 på förmiddagen för en jogg med coach Synnerman i strålande sensommarväder ute på Djurgården. Efter det blev det en trevlig och spännande pratstund över lunch med dito där framtida idrottsliga satsningar diskuterades.
 
Eftermiddagen var sedan fullspäckat med massor av bra grenar att bevittna. Fortfarande i strålande solsken. Jag bara njöt med kaffe och gott sällskap hela dagen.

Men senare under dagen började nattens knappa sömntimmar göra sig påmind, och då passade det perfekt att slänga ut liggerunderlag  och sovsäck i ett av stadions många vrår och ta en tupplur.

Uhrbom kom förbi med en tältpåse (av oförklarlig grund), och frågade om jag inte skulle slå upp det också.
 
När lördagens tävlingar var slut bar det iväg till Söder där jag, ett gäng gamla Hammarbylirare och Uhrbom skulle äta middag. Gemensamma nämnaren var från början kanske just Hammarby, men Fredrik är alltid med, och det är alltid lika trevligt att ha honom med.

I Hammarbysällskapet fanns Rickard Pell, Johan Klinteskog och Fredrik Karlsson. Dessa är ju samtliga herrar som satt färg på SM under tidigare år, men som nu hetsar och pressar varandra i halvmaraton - och maratonlopp.

Det var vivören Karlsson som hade bokat bord på Mississippi Inn, och en snabb titt på menyen lovade gott. Soulfood från Södern går alltid hem. Mmm..mm..mm...Sweeeeet potatopie, comin up, from mama’s kitchen.

När alla hade bestämt sig, och vi fått in krubbet tittade vivören Karlsson på min mat, och beklagar sig över att varje jäkla gång han är där och äter med norrmänn så beställer de alltid det dyraste på menyn.

Utifrån denna kommentar tolkar jag det som att Fredrik:

ser mig som norrman

ofta hänger med norrmänn, och då går och äter på Mississippi Inn.

När det gäller det sistnämnda så kan det stämma för jag tyckte han verkade väl bekant med servitrisen.

När det gäller att välja det dyraste på menyen så anspelade Fredrik på min hummer, som för övrig var sällsynt gott gratinerad.
 
Att jag påpekade för Fredrik att hans kött med bröd kostade lika mycket som min hummer verkade inte vara relevant. Fredrik var lika glad för det!



Det blev i alla fall en högst minnesvärd kväll där inte minst en aldrig så lite energisk Pell bidrog till många goda skratt så att magmusklerna krampade.

Söndag
Då jag vaknade upp på söndag morgon hade jag förväntat mig träningsvärk i magen efter alla skrattsalvor under lördagkvällens middag, men där fanns inget.

Måste vara alla övningar David Nilsson pushade på mig i St. Moritz tänkte jag.

Hursomhelst blev det att under förmiddagen ta farväl av hotell Mama för den här gången, och för tredje och sista gången under denna helg bege sig mot stadion.

Även fast söndagen traditionellt sett är stora finaldagen under SM så var det ganska glest med publik mellan bänkraderna.

Säkerligen mycket på grund av den utmaning jag skrev om i början av inlägget som finns vid att arrangera SM i friidrott i Stockholm.

För det första är stadion ganska stor, så det ska komma en del folk för att det ska kännas fullt.

För det andra är det svårare att marknadsföra ett arrangemang i en större stad än i en mindre. Det finns helt enkelt så många fler alternativ för stockholmarna vad de ska hitta på att ett arrangemang lätt försvinner i mängden. Om det nu inte finns tillräckligt stora stjärnor på arrangemanget det vill säga.

Nu var det ju också under helgen triatlontävling centralt i Stockholms innerstad, och man kan väl anta att nyblivna silvermedaljören Lisa Nordén drog en del besökare.

För det tredje kan vädret under söndagen ha spelat in då himlen stundtals öppnade sig och bjöd både aktiva och publik på en uppfriskande dusch.

 Även om publiken skulle kunna ha varit större så finns det ändå alltid dessa trogna eldsjälar som, i varje fall för mig, gör tävlingarna lika bra ändå. Jag skulle kunna nämna många, men just för den här helgen vill jag speciellt nämna Christer Björkman.

Ja, han förknippas ofta med sin mer kände sjungande namne, och får veckoligen samtal från hela världen som vill tala med Mr. Bjorkman. Som den goa gubbe han är ger han vänligen de som ringer de råden de vill ha. Speciellt om det gäller röstningar inför Melodifestivalen.

Christer stod under SM-helgen och skötte Hammarbys markservicebord och område på stadion. Det var inte många sekunder det inte fanns nybryggt kaffe, färskt bröd, frukt osv. Och inte minst var Christers humör och glädje som vanligt på topp. Tack Christer för att du är en sådan klippa!
 
Men jag skulle inte lämna stadion förrän jag hade avverkat halvmilen. Huvudmålet för helgen var hela tiden fredagens 10 K, men om jag kände mig bra skulle jag också köra halva distansen hade jag bestämt mig för.

Eftersom det nu kändes bra, så fanns det liksom ingen anledning att inte smida medans järnet var varmt.

Tyvärr för min del blev det lite av ett taktiklopp, med en lusig fart de inledande varven. Det jag själv hade hoppats på var att tempot skulle bli högt från början så att jag kunde haka och mala på för att putsa perset rejält.

När det nu inte skedde kände jag att jag var tvungen att ta saken i egna händer, och även om det var kul att sätta lite grönt-vit färg på loppet under några varv så var Olle Wallerängs tuffa tempoökning mitt i loppet inget jag mäktade med.

Hamnade sedan under de sista kilometerna i en kamp med Patrick Andersson där han gick om mig med 700 m kvar, för att sedan åter vara ikapp honom med 250 m kvar. På upploppet svarade dock Patrick tillbaks och var den starkare av oss båda in över mållinjen.

Trots att jag inte var lika nöjd med 5000 m-loppet så blev det pers med 2 sekunder, och nya tiden lyder 14,39,89. Och som Anders Kingstedt sa efter loppet; 30-tal låter bättre än 40-tal.

Efter en kort nedjogg med hammarbyaren John Kingstedt, som också han satte nytt pers med tiden 14,56,23, blev det en snabb dusch, bortrakning av SM-muschen och sedan raka vägen till Arlanda för hemfärd till Norge.

På planet tänkte jag tillbaks på de gångna dagar i det vi lättade från marken, och jag lät huvudet tryckas tillbaks mot nackstödet. En behaglig trötthet och känsla av att vara till freds spred sig i kroppen, samtidigt som jag tänkte att det att bryta barriärer, det är livet det.

torsdag 23 augusti 2012

Det blir tufft på SM 10.000 m i år

Nya tider kräver nya regler. Så är det överallt. De ändras, och man anpassar det som en gång var, till dagens situation. Både i samhället och i idrotten. På gott och ont.


Från och med i år kommer det en ny regel som gör det möjligt att delta på
SM-tävlingar om man bott i Sverige minst ett år och tillhör en
svensk klubb. Detta till skillnad från det tidigare kravet som var på två år.
 
Utdrag från regelverket ser du nedan.

1.4.4*  För tillstånd 1.4.2.2 krävs att tävlande är folkbokförd och huvudsakligen vistats i Sverige sedan minst 1 år tillbaka och att han/hon ej samma kalenderår deltar i nationell mästerskapstävling i hemlandet.

Anm Båda kriterierna – folkbokförd och huvudsakligen vistats – måste alltså ha varit samtidigt och kontinuerligt uppfyllda sedan 1 år tillbaka. De måste även fortsättningsvis uppfyllas för bibehållet tillstånd. "Huvudsakligen vistats" innebär bl a att arbete/studier liksom merparten av träningen sker i Sverige. Om tävlande vistas utomlands under längre perioder upphör därför tillståndet att gälla och ev nytt tillstånd kan utfärdas först sedan ytterligare 1 år förflutit.

 
Jag känner inte helt till bakgrunden till regeländringen men jag hoppas och tror att man med anmärkningstexten önskar att belysa integration i det svenska samhället för de utländska löparna.
Ingen större skillnad från 1 till 2 år kan man tycka, men det öppnar för fler utländska löpare som nu bor i Sverige att kunna delta redan på SM på Stadion i helgen.

Beslutet har väckt en del debatt, där det finns en del kritiska åsikter till regeln. Största delen av kritiken går väl i stort sett ut på att man menar att chansen för att ta SM-medalj minskar.

Det är onekligen en tradition (och logik) i att se på vad som krävs för att ta just en medalj på de nationella mästerskapen, för att lägga upp träningen därefter och för att vara konkurransduglig. Nivån på de svenska löparna ligger som regel ganska stabilt, och med undantag för att det kommer en nybörjarkomet då och då, någon lägger av eller att någon fått ett riktigt lyft en säsong brukar det se relativt likt ut i resultattoppen. När det då dyker upp utländska löpare med högre kapacitet blir det krångligare. Den högst uppnåeliga mästerskapsmedaljen blir nästan lika avlägsen som SOK:s kvalgränser till OS. Att ta en medalj på SM kräver nu mer. Mycket mer.

Fast inte riktigt lika mycket som SOK:s gränser. Det var överdrivet. För det är ju trots allt inte de allra bästa utländska löparna som kommer till Sverige för att springa SM.

Faktum är att man väl kan säga att de skulle vara perfekta matchningslöpare för att som svensk löpare ta sig upp på europeisk elitnivå.

Vidare är min gissning att de flesta av dem överhuvudtaget inte kommer till Sverige för löpningens skull. Det är ett intresse de har tagit med sig från sitt hemland, och som de självklart önskar att fortsätta med.

Att det dessutom kan visa sig att man i Sverige kan vara nr. 1, och inte en medelmåtta som man kanske var där man kommer ifrån, måste ju göra det än mer intressant att fortsätta med löpningen. Dessutom har de flesta större klubbarna bonussystem för SM-tävlingar vilket kan göra det till ett inkomstbringande intresse.

Regeländringen kanske är bitter för den som strävar på med sin idrottsatsning bäst de kan? Men bra för löpningen i Sverige generellt?

Eller som Fredrik Uhrbom frågar sig i ett tidigare inlägg på sin blogg (där även han belyser temat, klicka här för att komma till bloggen): För det är kanske inte utländska löpare inom svensk friidrott som utgör det egentliga problemet, utan att svenska löpare har problem att konkurrera med utländska löpare.

En gemensam nämnare för de utländska löpare som kommer till Sverige och väljer att söka sig till en friidrottsklubb eller blir ”upptäckta” är att de ofta satsar väldigt hårt på sin idrott och ofta på heltid. De har löpning som yrke eller i vart fall som tidskrävande hobby. De tränar oftare, noggrannare och bättre. Oftast kallas sådana idrottare proffs. Men det brukar först vara efter att man får betalt för det.

Fredrik Uhrbom beskriver i samma inlägg som tidigare nämnt ett bra exempel på denna skillnad från inhemska löpare. Han skriver att när Adil Abouafif kom till Sverige var han och Fredrik jämnbra. Efter några år började Adil satsa mer offensivt på löpningen, och fick goda möjligheter att åka till Marocko (som är hans ursprungsland) för att kunna träna på höghöjd. Fredrik gjorde inte detta men fortsatte att träna hårt och tävla, eftersom han tycker om det och gör det bra.

Däremot fortsatte han med heltidsarbete samtidigt med idrottandet. Idag är det klasskillnad mellan Adil och Fredrik.

Vad var det som gjorde att Fredrik inte också tog chansen att utvecklas parallelt med Adil, och satsa på heltid? Kanske han helt enkelt inte ville, eller var han som många andra löpare i Sverige rädd för att fylla 4-5 år på CV:et med ett tomrum som kanske inte mynnar ut i annat än att behöva förklara vad man egentligen höll på med. Men som också skulle kunna vara en period som förklarar ens idrottsliga framgång. Kanske kände Fredrik att det skulle bli alltför krångligt socialt att satsa på heltid?

Just detta ställningstagande att välja att satsa på heltid på sin idrott i Sverige känns fortfarande radikalt på något märkligt sätt. Speciellt om man gör det så att säga på egen hand, vilket det ju oftast blir i individuella idrotter. En fotbollsspelare som spelar i en lägre division kan såklart också välja att satsa på heltid för att bli bättre, men om den personen aldrig blir upptäckt för att resten av laget egentligen trivs rätt bra med att sparka boll 1-2 gånger i veckan spelar individens satsning liten roll.

Av de jag själv genom åren har bevittnat som ändå tagit detta steg att gå ”all inn” verkar främst det sociala hindrena vara det största, och kanske ensamheten som det näst största hindret. Ett tredje hinder anses ofta vara av ekonomisk art.

 Att ständigt behöva förklara sin satsning för omgivningen måste i sig vara ganska strevsamt, och ryggdunkningarna håller säkert i sig så länge man visar resultat, men försvinner lika snabbt som formen dalar och resultaten uteblir. Det är liksom först fullt ut accepterat att vara heltidslöpare när man är världsstjärna, och inte på vägen dit, som kanske är den mest krävande.

Borde det vara enklare för en löpare att satsa fullt ut i Sverige? Ja, menar många.

Många menar att det är svårt att satsa ordentligt just på grund av dessa ”hindrena”.

Men vad är egentligen problemet?

Om man anser att det är svårt för att man då kanske hamnar utanför arbetsmarknaden, eller att ingen förstår ens val, är man då tillräckligt motiverad för att genomföra satsningen? Idrott är inte den enda branschen med sylvass konkurrans, osäkert inkomstgrundlag och väldigt väldigt liten chans att lyckas.

De flesta löpare jag känner är kloka och intelligenta varelser som är högst medvetna om vad som krävs för att nå långt inom sin idrott. Där råder ingen tvekan.

Inte heller tror jag att det råder någon tvekan i att det kanske är ett krav att man mer eller mindre satsar på heltid för att bli riktigt bra. Då får man se det som sin civila karriär. I Sverige finns ju trots allt valfriheten, och möjligheten, att välja något sådant. Det är en god start.

Sedan kan man fråga sig om det är så man vill ha det? Ska det vara ett krav att man satsar på sin idrott på heltid för att bli svensk mästare. Jag börjar tro att det inte handlar om man vill eller inte. Man får göra det som krävs helt enkelt.

Men för att knyta an till den inledande regeländringen så är min poäng att om det bidrar till att fler duktiga löpare från utlandet kommer, och hjälper till att höja kraven och nivån på löpningen i Sverige så borde man välkomna det. Men man måste också se till att integrera dessa löpare till att bli svenska medborgare. För det är trots allt ett nationellt mästerskap, och om topplöparna år från år bytts ut med nya utländska löpare så finns det såklart vissa risker med att man urvattnar intresset för idrotten.

Sedan lägger varken jag, resultatlistan eller tidtagaruret någon vikt på om man blir bra genom en heltidssatsning eller kombinerat med jobb, studier eller vad det kan vara.

Allting är imponerande. All respekt till de som klarar att trixa ihop arbete, familj och vardagssysslor med en krävande idrottsatsning. All respekt till de som väljer att satsa allt i ett personligt prosjekt för att nå toppen.

Vad som är den rätta vägen har jag inget bra svar på, och det finns säkert lika många vägar som utövare. Men det jag vet är att imorgon är det ett av de bättre fälten på många år som radar upp sig på herrarnas 10.000 m på Stadion i årets stora-SM. Bestående både av inhemska och utländska löpare. Och det känns riktigt kul att få vara en del av det fältet.