På väg till start?

För knappt ett år sedan då jag kommit i mål efter ett totalt misslyckat lopp i Stockholm maraton var jag helt bestämd över att inte springa igen året efter. I år det vill säga.

Det var såklart ett beslut som togs i besvikelsens stund, och om jag skulle känna likadant några dagar, veckor eller månader senare visste jag inte då.

Nu var det mer än ett misslyckat lopp som gjorde att jag började tvivla, och bestämde mig i detta bittra ögonblick för att inte springa loppet på nytt.

Till historien hör också att jag varje år sedan jag började satsa på maraton 2007 sprungit just Stockholm maraton. Det är också ett lopp som jag under dessa år valgt att lägga stor fokus på. Dels för att det är Svenskt mästerskap, och dels för att jag gillar loppet. Jag har alltså 5 genomförda lopp i rad. Under dessa år har jag samtidigt gått från 2,33 til 2,23 på maratondistansen. 2 minuters förbättring per år i snitt. Om min utveckling följer någon slags linjär uppåtgående linje betyder det att jag år 2014 gör 2,17. 2016 är jag nede på 2,13. Det är såklart långt ifrån logiskt att tänka så, men intressant.

Jag ska erkänna att jag trodde att det skulle vara enklare att knäcka maratonkoden än vad det har varit. Nu har jag ju gått framåt tidsmässigt varje år, så det finns inget att klaga på, men jag hade kanske trott att det skulle gå snabbare. Men det är en tuff distans och en hård nöt att knäcka. Något som statistiken från Stockholm visar.

För samtidigt som jag har gått framåt så tycker jag inte att jag har fått till det i Stockholm ännu. Ingen av de tider som jag presterat i Stockholm har dirkekt bidraget till årsförbättringen, men kanske indirekt?

Till och från har jag funderat på om det vilar någon slags förbannelse över loppet.

Därför beslöt jag mig i år för att inte sätta Stockholm maraton högst på mållistan. Jag skulle närma mig loppet på ett lite annat sätt, och inte lägga upp större delar av vinterns träning mot just det loppet. Min inställning har hela tiden varit att jag ska ställa upp om jag har lust och är laddad för det, samtidigt som jag varit inställd på att detta beslut kan dröja in i det sista.

För två veckor sedan sprang jag Göteborgsvarvet. Dagen efter när jag vaknade upp hade jag problem att gå på grund av, vad jag trodde, en överansträngd höftböjare. Sedan dess har jag kryssat mellan behandlingar, alternativträning och tvivel.

Efter ett besök i Oslo nu i veckan och ett möte med häxdoktorena där, konstaterades det att det kunde röra sig om ett bråck i nedre magmuskeln. Frågan är därför nu hur man kan bli kvitt detta fortast möjligt, samtidigt som man laddar mentalt och fysiskt för en mara. Att balansera på gränsen helt innpå startlinjen är kanske inte något man önskar, men som löpare finns det vissa saker man måste acceptera. Allt kan inte vara optimalt inför varje lopp eller träning, och man måste lära sig att gilla situationen oavsett hur den ser ut.

Att ge sig i förväg är dock inte min melodi, och än har jag inte gett upp. Ännu finns det en chans att jag kommer till start, och då blir det med en helt ny uppladdning. I sådana här situationer gäller det att vara nyfiken.

Skulle det vara så att start inte blir av är det bara att blicka framåt mot andra lopp. Det var ju det jag tänkte när kom i mål förra året.

Man borde göra mer som Ståhl

Jag tar ett lopp i taget just nu. Det känns väldigt rätt på något vis. Eller som Fredrik Uhrbom sa när vi värmde upp tillsammans inför Göteborgsvarvet i lördags; - Jag orkar inte träna, så då måste jag tävla.

Det förklarar lite av hans högfrekventa tävlande i det sista.

Jag håller med Uhrbom. Jag orkar förvisso träna, men jag föredrar att tävla, och det är den absolut bästa träningsformen.

Göteborgsvarvet blev min tredje tävling på 4 veckor. Inte i närheten av Uhrboms frekvens alltså som kör 3 tävlingar på en helg, men ändå ganska mycket.

Upplägget som Uhrbom kör påminner om en annan välkänd löpares modell som återfanns på startlinjen i Götet. Kjell-Erik Ståhl.

När jag håller på att jogga fram och tillbaka i startområdet så står han plötsligt där. Ståhl-mannen. Ifört tävlingslinne och Nike skor anno 1980-tal. Vissa saker blir inte bättre tydligen.

Kjell-Erik Ståhl som fortfarande har svenska rekordet på maraton med 2,10,38 (VM 1983) är känd för att ha tävlat ofta och mycket även som maratonlöpare.

Ett gott exempel på detta är perioden augusti 1981 – augusti 1982 då han genomförde 14 maratonlopp med en snittid på 2,16,11. Det säger sig självt att det inte blev mycket tid till att träna mellan loppen. Kanske gillade inte Ståhl heller att träna?

Liknande exempel, om än inte lika extremt, har jag hört om andra duktiga samtida maratonlöpare som Göran Högberg. Mycket mängd och distans under veckorna och så in med något brödrostlopp på helgerna. Så gick veckorna. Och bra blev det.

Sin vana trogen laddade därför Ståhl nu med att springa en halvmara innan jubileumsmaran i juli i Stockholm. Detta som 66-åring på 1,33,15 (4 sekunder från hans egna uppskattade tid). Och han skäms.

http://vimeo.com/42049596

Erkänn att man blir lite irriterad på gubben när han myser vid tanken om att hans gamla svenska rekord kan få fylla 30 år nästa år. Musse kan krossa den drömmen. Att någon annan svensk gör det lär nog dröja ett tag, men det kan ju inte vara omöjligt. Eller?

Angående min egen insats i lördags så fick jag möta mina 5 övermän som deltog i SM-klassen. Eftersom det är tävling så ger man det man har för dagen, och i lördags var det inte nog. Jag kan inte säga att jag är helt nöjd, men det gav långt mycket mer än om jag skulle ha tränat på egen hand istället.

Under uppvärmningen sa Uhrbom flera saker. Han sa också att om han ville gå på bankett så skulle han se till att komma bland de tre första. Då skulle han få göra dopingtest och därigenom missa tåget hem. Om han inte var sugen på bankett skulle han helt enkelt inte komma topp 3. Jag tycker det är trevligt att gå ut med Uhris, men samtidigt var jag också inställd på topp 3. Det skulle ju gå att få bägge delar tänkte jag, medans vi joggade bort till starten.

Nu blev det inte så för mig, men Uhrbom verkade sugen på bankett eftersom han knep silvermedaljen. Det var alltid något för mig att glädja mig åt efter målgång, och vi bestämde att vi skulle ses senare nere på stan.

Någon timme senare får jag ett sms från Uhrbom. Han har blivit ombokad till ett senare tåg, så banketten blir det inget av med. Förståeligt och klokt beslut av Fredriks klubb Spårvägen. De vågade helt enkelt inte lämna kvar honom en natt i Götet.

Det var säkert ett bra beslut för mig också. Nu fick jag istället en lugn och avslappnad middag tillsammans med SM-guldmedaljören Adil Bouafif och Rachid Benjira.

2,5 vecka kvar till nästa tävling. Om jag nu inte hittar någon före det. Mer om det senare.

Välkommen

Välkommen till min blogg.


En blogg som kommer att handla om löpning, konst, mat, vin, tankar, livet, projekt, mål, resor, vänner, musik, böcker, Sverige, Risto Ulmala, film, hus, tid, Steve Prefontaine, idéer, kärlek, arbete, skidor, Skandinavien, fjälltoppar, havet, fiske, Lasse Virén, jakt, snö, vinter, sommar, midnattsol, maraton, polcirkeln, skor, Miika Nousianen, kajak, mustasch, familj, Kalenji, träning, nostalgi, mörker, Ville Ritola, ensamhet, fäktning, Alan Silitoe, Norge.


Bland annat.