Barfota

Efter att ha läst färdigt boken ”Born to Run” borde jag:

Kasta mina skor och springa mer barfota. Springa mer eftersom det är det jag är född till. Jaga mer under mina löprundor. Dricka mer hemmabryggd öl och äta råttor.

Detta om jag vill bli en snabbare, starkare och tåligare löpare. Och det vill jag ju.

Mycket av det som behandlas i boken bygger på frågan varför så många blir skadade av att träna löpning. För samtidigt får man intrycket av bokens innehåll att det är precis det vi ska göra. Det kom bara några alltför bekväma moderna samhällsutvecklingar i vägen plus att människan till naturen är utrustad med en hjärna som inser att man inte behöver springa för att överleva och få mat längre. Annars skulle vi alla vara deffade gladiatorer och amazoner som spatserade runt med stolta steg.

Jag försökte febrilt att bli kvitt löparknät under vistelsen på Island, men fick istället ett lättare ryggskott. När smärtorna egentligen bara byter plats känns det inte som att jag föddes till att löpa, men Island var fint hursomhelst.

Det fanns i alla fall många saker att hitta på för att stilla den värsta abstinensen av frånvaron från löpning som jag tycker kan göra en deppig och dålig på att njuta. Tyvärr upplever jag att den abstinensen ibland gör mig dålig på att leva, och det gillar jag inte. Det fungerar liksom inte alltid att man intalar sig själv att vara positiv och att det ordnar sig. Det deppiga sitter i kemiska reaktioner i kroppen som inte får göra som de brukar, och de är inte alltid lätta att tänka bort.

Men det hjälper som sagt att hitta på andra saker som cykling, fjällvandring, badning, hästridning och att sova i tält. Att sova i tält och att vara ute mycket generellt är bra för hälsan. Maten smakar alltid lite bättre utomhus också.

Under de sista dagarna på ön började trots allt knät ge med sig något, och jag började få vittring på att snart ligga och hamra 400-meters intervaller på tartanen. I min desperata situation, och med mitt lättpåverkade sinne gick jag direkt efter ankomst till Sverige ock köpte barfotaskor.

Ja det är sant. Jag erkänner att jag föll för reklamen i boken. Jag som tidigare förfäktat det som trams. Men nu är de köpta, och jag ska ge det en chans.

Märkligt nog verkade det som att knät blev betydligt bättre i samma sekund som jag drog kortet för att betala för skorna. Som att kroppen kände av min desperata handling, och insåg att ordnar jag inte upp mig nu så blir Emil snart en ”Barefoot Ted” (läs boken).

Och där är nu status. Knät hålls under noggrann daglig kontroll och jag är tacksam över varje smärtfritt steg jag kan ta. Vilket blir fler och fler.