Du vinner ju aldrig något

Det var så hon sa. Till en början blev jag lite stött, och tänkte för mig själv att det minsann inte är så jäkla enkelt, och dessutom så är det ju inte så att jag inte skulle vilja det.

Men sen så började jag fundera mer och mer på det där, och kom fram till att hon kanske har rätt?

Texten ovan beskriver en dialog mellan mig och min sambo tidigare i år.

Det var vinter. Det var januari. Det var mörkt ute, och jag hade hälseneproblem. Jag var less på att sitta på en spinningcykel, och det jag minst av allt behövde där och då var den kommentaren. Trodde jag. Fast i själva verket var det exakt den kommentaren jag behövde.

Hon har rätt. Jag vinner aldrig något.

Borde jag inte göra det tänkte jag. Eller i alla fall träna och förbereda mig på att göra det. Det låter säkert konstigt att en som har hållt på med löpning i nästan 14 år ställer sig de frågorna först nu. Givetvis har jag hela tiden haft en önskan om att vinna, och också på sätt och vis strävat efter det. Men har jag egentligen sagt till mig själv att detta vinner jag?

Vidare började jag fundera på de tränare och människor jag har haft runt mig under dessa år. Det är förvånansvärt få gånger jag har suttit och diskuterat det att vinna. Kan inte ens minnas att vi tog upp temat på idrottsgymnasiet. Kanske var det så att ingen såg mig som en vinnare? Eller vågar man inte diskutera ämnet? Attityd och vinnarinstinkt stod i vart fall inte på kursplanen.

Här måste man givetvis skilja mellan realistiska målsättningar och vad man önskar att vinna. Vissa saker måste man bara jobba länge och strukturerat med för att överhuvudtaget ha en chans att vinna. Och i löpning finns det många sätt att vinna på. Man kan vinna över sig själv, slå sitt personbästa eller göra något man inte trodde var möjligt flera gånger om, utan att för den sakens skulle stå överst på prispallen.

Detta är både positivt och negativt. Positivt i den mening att man kan sätta upp delmål som känns som vinster när de nås. Dessutom så gör det att man kan vara nöjd med en idrottskarriär även om man inte blev världsmästare. Något som ju bekant är få förunnat.

 Negativt för att det kan vara svårt att lära sig att vinna bara genom att vinna dessa delmål. Man kan bli nöjd och lat, och det är vinnarens värsta fiende.

Delmålen i sig är ofta till stor del upp till en själv. Det är bara en själv som kan påverka om det ska bli nytt personligt rekord. Ska man vinna däremot, och stå överst på prispallen blir det genast mer komplicerat.

Då har man också motståndarna som ska besegras. Hurvida de kommer att agera under ett lopp är innan start okänt. Hurvida du själv agerar kan också till viss del vara okänt. Flera okända faktorer alltså. Detta säger mig att det att vinna något kräver mer än bara en massa ifyllda träningstimmar i dagboken. Det kräver mod, och så något som vi i Sverige inte har hittat på något bra ord för, men som finnarna kallar sisu. Ja, det skulle vara jävlaranamma då, men det låter inte lika bra som sisu.

Den gången Lasse Virén i OS-finalen på 10.000 m 1976 ramlar, reser sig, vinner och sätter nytt världsrekord var det inte bara alla träningstimmar som gav honom möjligheten att klara av det. Det var också mod, attityd och en förmåga att hantera okända faktorer. Vad var det Lasse tänkte direkt efter att han hade ramlat?

Jag är varken ung och lovande, eller gammal och rutinerad.

Inget att vänta på. Dax att börja vinna.Om jag vågar.

I helgen vågade jag. Två gånger faktiskt.

Först på fredagen då det var brödrostlopp nr. 1, och distansen 3000 m på en behagligt lätt slutande asfaltsträcka med skön medvind i ryggen. Tiden blev 8,46, och då detta var första riktiga passet efter maran så blev det en chock med blodsmak och mjölksyra. Precis vad jag behövde för att komma igång igen.

Lördagen var det brödrost nr. 2 som stod på schemat. Den här gången med distansen 10 km. Satte av i det som kändes som en god fart, men ändå med kontroll. Hade innan loppet fått en beställning om nytt banrekord, men sådant kommer inte av sig självt. 32,40 som var det gällande rekordet kändes  i och för sig överkomligt, men jag kom in på 32,41. Jag ska inte säga att jag hade tagit rekordet om jag inte hade glömt klokan hemma, men det kändes slarvigt att inte ha koll på vad jag hade för marginaler.

Hursomhelst, det blev vinst och här är priserna från helgen. 2 pokaler (eller stora ölglas), och 2 djupa skålar. Det är kul att vinna!

Efter 10 km loppet drog jag direkt vidare till helgens största händelse. En välgörenhetsgala för brandskadade barn i Etiopien. Konceptet gick ut på att man i förkant hade ordnat sponsorer som sedan gav ett belopp per varv  man löpte eller gick runt en friidrottsbana. Jag skrapade ihop 40 varv, och det känns fint att veta att pengarna går till något så viktigt.

Grabben på bilden under (i röd tröja) blev min hjälte från helgen. Han sprang 61 varv.