På väg till start?

För knappt ett år sedan då jag kommit i mål efter ett totalt misslyckat lopp i Stockholm maraton var jag helt bestämd över att inte springa igen året efter. I år det vill säga.

Det var såklart ett beslut som togs i besvikelsens stund, och om jag skulle känna likadant några dagar, veckor eller månader senare visste jag inte då.

Nu var det mer än ett misslyckat lopp som gjorde att jag började tvivla, och bestämde mig i detta bittra ögonblick för att inte springa loppet på nytt.

Till historien hör också att jag varje år sedan jag började satsa på maraton 2007 sprungit just Stockholm maraton. Det är också ett lopp som jag under dessa år valgt att lägga stor fokus på. Dels för att det är Svenskt mästerskap, och dels för att jag gillar loppet. Jag har alltså 5 genomförda lopp i rad. Under dessa år har jag samtidigt gått från 2,33 til 2,23 på maratondistansen. 2 minuters förbättring per år i snitt. Om min utveckling följer någon slags linjär uppåtgående linje betyder det att jag år 2014 gör 2,17. 2016 är jag nede på 2,13. Det är såklart långt ifrån logiskt att tänka så, men intressant.

Jag ska erkänna att jag trodde att det skulle vara enklare att knäcka maratonkoden än vad det har varit. Nu har jag ju gått framåt tidsmässigt varje år, så det finns inget att klaga på, men jag hade kanske trott att det skulle gå snabbare. Men det är en tuff distans och en hård nöt att knäcka. Något som statistiken från Stockholm visar.

För samtidigt som jag har gått framåt så tycker jag inte att jag har fått till det i Stockholm ännu. Ingen av de tider som jag presterat i Stockholm har dirkekt bidraget till årsförbättringen, men kanske indirekt?

Till och från har jag funderat på om det vilar någon slags förbannelse över loppet.

Därför beslöt jag mig i år för att inte sätta Stockholm maraton högst på mållistan. Jag skulle närma mig loppet på ett lite annat sätt, och inte lägga upp större delar av vinterns träning mot just det loppet. Min inställning har hela tiden varit att jag ska ställa upp om jag har lust och är laddad för det, samtidigt som jag varit inställd på att detta beslut kan dröja in i det sista.

För två veckor sedan sprang jag Göteborgsvarvet. Dagen efter när jag vaknade upp hade jag problem att gå på grund av, vad jag trodde, en överansträngd höftböjare. Sedan dess har jag kryssat mellan behandlingar, alternativträning och tvivel.

Efter ett besök i Oslo nu i veckan och ett möte med häxdoktorena där, konstaterades det att det kunde röra sig om ett bråck i nedre magmuskeln. Frågan är därför nu hur man kan bli kvitt detta fortast möjligt, samtidigt som man laddar mentalt och fysiskt för en mara. Att balansera på gränsen helt innpå startlinjen är kanske inte något man önskar, men som löpare finns det vissa saker man måste acceptera. Allt kan inte vara optimalt inför varje lopp eller träning, och man måste lära sig att gilla situationen oavsett hur den ser ut.

Att ge sig i förväg är dock inte min melodi, och än har jag inte gett upp. Ännu finns det en chans att jag kommer till start, och då blir det med en helt ny uppladdning. I sådana här situationer gäller det att vara nyfiken.

Skulle det vara så att start inte blir av är det bara att blicka framåt mot andra lopp. Det var ju det jag tänkte när kom i mål förra året.