Finnkampen

I måndags fick jag ett glädjande besked. Laguttagningen till årets Finnkamp var på väg att sättas samman, och jag var uttagen att representera blågult på 10.000 m tillsammans med Mikael Ekvall och Mustafa Mohammed.

Jag har svårt att beskriva hur stort detta är för mig, men att det är en dröm och ett efterlängtat mål som går i uppfyllelse är ingen överdrift.

Det har runnit mycket vatten under broarna sedan jag som junior kom överlägset sist på terräng-SM i Värnamo 1999 till den utmaning som nu väntar i Göteborg i helgen. Men en sak är säker. Det har varit värt varje steg på vägen.

Eftersom detta blir mitt första landslagsuppdrag bestämde jag mig genast för att konsultera någon med mer erfarenhet för att kunna få tips och råd om hur man bäst förbereder sig.

Det givna valet föll på Finnkampslegenderna Oskar Käck och Erik Sjökvist.

Jag ringde först till Oskar, där jag genast fick rådet att göra allt precis som vanligt dagarna innan. Han beskrev att ett vanligt nybörjarfel är att lockas av den totala uppbackningen man får som del i landslaget i form av massage, alla tänkbara behandlingar, sportdrycker, bubbelpool, gels osv. osv. Risken är då att man efter några timmar ligger överbehandlad och sockerhög i sin säng utav all sportdryck och har svårt att sova.

Oskar berättade detta med sådan innlevelse att jag förstod att det var självupplevt.

Tacksam för dessa goda råd tog jag sedan kontakt med finnkrossaren Sjökvist, och bokade in mig på precamp i Oslo.

Precamp ska som jag förstått det handla om att hitta rätt, och förbereda sig så bra som möjligt inför kommande tävling. Då jag önskar att komma i bäst möjligt slag var det naturligt för mig att förlägga detta camp hos en av de bästa.

Meddelandet från Sjökvist gjorde mig ännu säkrare på att jag hade gjort ett bra val: Du är välkommen. Middagen står klar. Har många goda råd.

Som vanligt var uppehållet hos familjen Sjökvist / Hausken oklanderligt, och med Eriks korta, enkla principer runt detta med löpning så förstår man att det inte är något hokuspokus.

Karln hade knappt ordning på hur många gånger han själv sprungit finnkampen, men han visste hur många gånger han inte hade vunnit. Men de var å andra sidan väldigt lätträknade.

Liksom Oskar instämde Erik i det att göra allt precis som vanligt. Därefter gäller det att hitta en bra position, se på hälarna till den som ligger framför och slutligen avsluta som aldrig förr.

Erik får allt detta att låta så enkelt.

Givetvis gav både Oskar och Erik insidertips om de finska löparnas styrkor, svagheter och taktiska förmågor, men för att undvika risken att någon av de blåvita skulle läsa detta behåller jag det för mig själv.

Nu ska här laddas och ta fram det svenska jävlaranammat!