30-års kris?

Jag börjar tro att jag har något slags undermedvetet förakt mot siffran 30. I lördags lyckades jag springa ifrån den på nytt för andra gången inom loppet av en dryg vecka, men jag hade inte klarat det om det inte vore för Mustafa Mohammed, Mikael Ekvall och publiken på Ullevi.

Oktoberbarn som jag är, och född 1982 närmar jag mig ändå siffran som vissa förknippar med en slags kris. Ett osynligt vägskäl eller en avstämningspunkt i livet som för många handlar om familj, jobb, karriär och kärlek blandat med existensiella frågor knytna til dessa. Ett vägskäl där man går från att vara ung till att bli gammal menar någon, eller bara blir ytterligare ett år äldre. Vissa pratar också om att 40 är det nya 30, och kanske ligger det något i det.

För visst känns det ändå som att man är yngre idag än vad man var förr i tiden. Det ofta givna livsmönstret som var vanligt att följa har gjorts om och ersatts av nästinntill oändliga valmöjligheter. Och det är långt ifrån allt som händer i rätt ordning och till tänkt tid.

Också inom löpning är man yngre idag än förr. Det visar ju bara det faktum att man faktiskt kan springa maraton innan man fyllt 30, utan att ha en närmast obligatorisk bankarriär bakom sig.

Jag förstår att man kan bli översköljd av vågor med existensiellt grubblande, och i viss mån är det väl också ett slags friskhetstecken så länge man gör något bra utav det. Och fortsätter. För det gör tiden. Den fortsätter, och då gäller det att ta rygg. Även om allt inte händer till tänkt tid.

Personligen så känner jag inte att närmar mig någon större kris, men min ålder blev ändå påtaglig då jag som blivande 30-åring i helgen gjorde min landslags-debut under Finnkampen.

Ung och rutinerad eller gammal och oerfaren

Till att börja med så kan jag säga att debuten i landslaget och Finnkampen var häftigare än vad jag kunde föreställa mig. Att få gå in på Ullevi, känna på  stämningen och höra publikens vrål var en grym känsla. Det gör jag gärna om.

Dessutom har jag fått möjligheten att lära känna massa nya trevliga människor, och insett hur varierat och komplext ett landslag i friidrott är både med avseende till personlighetstyper, kroppssammansättning och bakgrund.

Och när jag under lagsamlingarna såg mig om bland alla i denna grupp så tänkte jag att många är unga och oerfarna, men många är också unga och redan rutinerade. Själv var jag gammal, eller lite äldre kanske låter bättre, och oerfaren samtidigt som det också fanns flera som är äldre och riktigt bevandrade. Mustafa Mohammed är en utav dem för exempelvis, och han blev av vissa kallad pappa, eller farfar i laget. Trots att det inte är så många år som skiljer mellan mig och Musse så kände jag mig långt ifrån kallad till att kliva in en någon slags fadersroll.

Jag kände ingen bitterhet över min brist på tidigare meriter utan bara ungdomlig nyfikenhet. Samtidigt som jag imponeras av de som redan har många års rutin och inte är i närheten av att få en pensionprognos i det orangea kuvertet.

När jag själv var utan pensionsprognos så hade jag för det första inte tillräckligt bra fysisk kapacitet, men framför allt hade jag inte det lugnet inom mig som jag tror krävs för att satsa på idrott. Nu känner jag att jag har det på ett helt annat sätt, och som sagt allt händer inte till tänkt tid. Men så länge man fortsätter kommer den tiden till slut.

Dessutom gick det väldigt bra att fylla mina egna luckor med de andras kloka ord, plus att det inte tog lång tid innan man verkligen kände sig som en del av laget.

Loppet

Jag älskar verkligen tävlingsmomentet, och speciellt gillar jag när det handlar om att vinna, och inte primärt att försöka slå sin bästa tid varje gång.

Målsättningen för lördagens uppdrag på 10.000 m var solklar. Ingen av oss skulle ha en finne framför oss i mål. På pappret, och med den information man kunde få om de finska herrarnas form, så såg det ut som att det var möjligt. Men det ska göras också.

Därför var vi också tvugna att tänka ut vilken slags taktik vi skulle ha för att bäst säkra oss det målet.

Efter en del diskutioner kom vi fram till vad jag tror de flesta i laget verkligen kände skulle vara det vinnande konceptet.

För den som såg loppet live eller på tv så kan jag säga att det man såg var det vi hade kommit överens om. En taktisk fullträff är en bra beskrivning.

Efter att startskottet avfyrats var det som att läsa ur manus. Jag förstod varför Mustafa kallas för pappa eller farfar i landslaget. Han tog mig och Ekvall under sina vingar och visade vägen till denna fullträff. Att det var lekstuga för Musse framgick väl ganska tydligt då han något varv efter de första 5 km slackade av på tempot för att släppa fram Ekvall med mig i släptåg och inleda vägen till trippeln.

Ekvall gjorde därefter ett formidabelt dragjobb, och jag var tyvärr på honom flera gånger med spikarna i det han pendlade bakåt med foten. Det var absolut inte med vilja, och det vore ju extremt meningslöst för mig att förårsaka ett fall eller onödig irritation när laget var på väg till succé. Men jag har märkt under de senaste banloppen att det kanske är något med mitt steg som gör att jag lätt råkar komma lite för nära den som ligger före mig. Det kan också vara att jag är ovan av att ligga i rygg då jag kör mycket träning själv.

Jag ska försöka bli bättre på det.

När vi närmade oss 8 km var Musse ifatt oss igen, och innan han själv tog av i en tempohöjning drog han först några hjälprundor för mig och Ekvall. Luckan ned till närmsta finne var nu runt 50-60 meter.

Musse han också med att skrika att trippeln var klar innan han lämnade oss. Jag var också rätt säker på det när sista kilometern återstod och började nu mer fundera på om jag skulle gå upp och testa en fartökning för att se om Ekvall var trött. Vi hade bestämt innan att skulle vi hamna i en situation där vi tre låg i täten relativt ohotade så skulle det bli intern kamp om topplaceringarna.

Jag tänkte tillbaks på SM-loppet från fredagen veckan innan, där det var just jag och Ekvall som tampades in till mål. Då låg jag först och drog och fick ge mig mot slutet.

Nu var det ombytta roller, och eftersom Ekvall hade pratat om vilken dålig spurtare han är så bestämde jag mig för att ligga kvar i rygg.

Självklart hade Ekvall förutspått en kommande duell, och använt sista kilometeren till att förbereda sig, och med 200 m kvar försökte jag mig på någon form av spurt men kände direkt att det inte var tillräckligt mot den skäggige långdistansmaskinen.

På upploppsrackan var det återigen Mikael som var starkast av oss två, men den här gången var det underordnat. Vi hade vunnit, och vi hade krossat finnarna!

Under nedjoggen konstaterade jag att eftersom Mikael inte har någon spurt så har uppenbarligen inte jag heller det. Men till nästa år ska jag träna på det 25.e varvet, och inte bara de 24 första.

Fortsätt

Helgen bjöd som sagt på många nya bekantskaper, men det var också trevliga återseenden. En som var och tittade på tävlingarna var David Nilsson, som jag var på läger med i St. Moritz. Efter att vi lämnade den schweiziska alpbyn har våra vägar sett minst sagt olika ut. Jag kom i mitt livs form medan David dels fick problem med en baksida och drog på sig en förkylning som gjorde att han inte kunde vara med på SM.

Jag tycker verkligen synd om David eftersom jag är helt övertygad att han också skulle ha sprungit under 30 minuter på milen på SM. Jag hoppas att han snart är på benen igen,  att han fortsätter, och får en bra uppladdning till Lidingöloppet i slutet av månaden.

Den riktning Davids väg tog visar också hur förgängligt allt är. Att man inte kan ta något för givet. Att allt inte händer i rätt tid eller till tänkt tid.

Känner mig därför väldigt ödmjuk inför den senaste tidens goda känsla och form, och kanske ännu mer ödmjuk inför fortsättningen. För jag vet att träningen och arbetet måste fortsätta, precis som tiden. Samtidigt som det gäller att stanna upp och njuta när det går bra, att ta vara på stunden.

Och trots att jag snart har 15 års träning och löpning bakom mig känns det som jag bara har börjat.