En och en halv milstolpe

Jag har alltid föreställt mig att den dagen man blickar tillbaks på sitt idrottande så är det inte alla genomförda träningspass man tänker på, eller det slit man har lagt ned. Minnena av människor man träffat och lärt känna, saker man fått uppleva raderar liksom bort allt grundarbete som är själva fundamentet till de verkligt minnesvärda stunderna.

Det finns alltså tillfällen som sätter sig hårdare i minnet under ett idrottarliv än andra. När man bryter barriärer är ett typiskt sådant tillfälle.

Just en sådan barriär lyckades jag bryta i fredags under årets svenska mästerskap över 10.000 m på Stockholm stadion. Att  korsa mållinjen och se en sluttid som börjar på 2 istället för 3 är stor skillnad även om de numreriskt ligger nära varandra.

Men för att backa tillbaks några steg så var det nu alltså så att i år skulle de svenska mästerskapen gå av stapeln på en riktigt klassisk arena. Jag gillar stadion, det är en fin arena att tävla på. Även om det kanske finns en del utmaningar med att arrangera ett SM i Stockholm, vilket jag kommer tillbaka till.

Här är helgen fördelat på 3 dagar.

Fredag

Som vanligt stod hotell Mama för en oklanderlig markservice under hela helgen, och jag vaknade därför utvilad och laddad med 10 timmars sömn bakom mig på fredag morgon.

Sedan kan man inte bli annat än glad av att komma in på stadion, få syn på en grupp välbekanta ansikten som noggrant står och granskar avprickningslistan för att också själv bli en del av dem.

Som tidigare nämnt så var det på pappret ett av de bättre fälten på många, många år, och det skulle visa sig trots naturliga frånfall stämma ganska bra med verkligheten.

Under uppvärmningen slog jag först följe med Mikael Ekvall och Johan Larsson på en runda i Lill-Jansskogen. Det var bra stämning och alla verkade laddade inför uppgiften. Efter en stund kompletterades gruppen med fler kända ansikten, och nu började jag verkligen känna mig laddad.

Fredrik Uhrbom värmde istället upp genom att springa hem.

Orsaken var att han glömt spikskor, och eftersom det hade kommit en riktig regnskur under kvällen trodde han att det skulle bli halt med lättviktare. Jag sa till honom innan han joggade iväg att han inte fick lägga sig på soffan när han kom hem för då skulle risken finnas att han ångrade sig, och stannade kvar hemma.

Men Fredrik kom tillbaka.

Startskottet gick, och det är nu det gäller tänkte jag. Detta är en chans till att bryta en barriär.

Hamnade själv i en bra klunga som första delen av loppet anfördes av skiftande löpare. De allra främsta gjorde eftervart en tempoökning och det bildades fler mindre klungor där jag la mig i rygg på Uhrbom som i sin tur låg bakom en mycket jämnt och stabilt löpande Johan Larsson.

Så fortsatte det några kilometer och halvvägs klockade vi 15,03-05, och det kändes väldigt bra. Så bra att jag redan där vågade börja tro att detta går vägen. Det blir sub 30 idag om jag kan knyta ihop det här på ett bra sätt.

Johan fortsatte att mata på i ytterligare 1,2 kilometer och mellan 5-6,2 km hade Uhrbom klivit av och jag låg nu alltså i rygg på Larsson. Jag försökte mig därefter på en fartökning. Dels för att vi under några kilometer hade haft relativt små marginaler om det skulle bli någon sub 30-tid, och dels för att jag kände mig fräsch och ville se hur de andra i min klunga reagerade.

Den som visade sig haka på min rygg längst var Mikael Ekvall, och han visade mig sedan med cirka 700-800 meter kvar sin rygg, och fick en lucka. Efter det var det bara kamp, kamp, kamp in i mål, och även om jag allt tog in på Mikael mot slutet, nådde jag inte helt fram.

Klockan visade ändå att barriären var bruten. 29,54,17.

Även Johan Larsson lyckades efter ett starkt sistavarv bryta barriären sub 30 för första gången, och det var verkligen kul eftersom vi hade lovat varandra det innan loppet.

Det var svårt att somna på natten till lördag, men det gjorde inget.

Lördag

Även om jag inte själv skulle tävla på lördagen så innehöll den mycket idrott.

Var återigen på plats på stadion kl. 11 på förmiddagen för en jogg med coach Synnerman i strålande sensommarväder ute på Djurgården. Efter det blev det en trevlig och spännande pratstund över lunch med dito där framtida idrottsliga satsningar diskuterades.

 

Eftermiddagen var sedan fullspäckat med massor av bra grenar att bevittna. Fortfarande i strålande solsken. Jag bara njöt med kaffe och gott sällskap hela dagen.

Men senare under dagen började nattens knappa sömntimmar göra sig påmind, och då passade det perfekt att slänga ut liggerunderlag  och sovsäck i ett av stadions många vrår och ta en tupplur.

Uhrbom kom förbi med en tältpåse (av oförklarlig grund), och frågade om jag inte skulle slå upp det också.

 

När lördagens tävlingar var slut bar det iväg till Söder där jag, ett gäng gamla Hammarbylirare och Uhrbom skulle äta middag. Gemensamma nämnaren var från början kanske just Hammarby, men Fredrik är alltid med, och det är alltid lika trevligt att ha honom med.

I Hammarbysällskapet fanns Rickard Pell, Johan Klinteskog och Fredrik Karlsson. Dessa är ju samtliga herrar som satt färg på SM under tidigare år, men som nu hetsar och pressar varandra i halvmaraton - och maratonlopp.

Det var vivören Karlsson som hade bokat bord på Mississippi Inn, och en snabb titt på menyen lovade gott. Soulfood från Södern går alltid hem. Mmm..mm..mm...Sweeeeet potatopie, comin up, from mama’s kitchen.

När alla hade bestämt sig, och vi fått in krubbet tittade vivören Karlsson på min mat, och beklagar sig över att varje jäkla gång han är där och äter med norrmänn så beställer de alltid det dyraste på menyn.

Utifrån denna kommentar tolkar jag det som att Fredrik:

ser mig som norrman

ofta hänger med norrmänn, och då går och äter på Mississippi Inn.

När det gäller det sistnämnda så kan det stämma för jag tyckte han verkade väl bekant med servitrisen.

När det gäller att välja det dyraste på menyen så anspelade Fredrik på min hummer, som för övrig var sällsynt gott gratinerad.

 

Att jag påpekade för Fredrik att hans kött med bröd kostade lika mycket som min hummer verkade inte vara relevant. Fredrik var lika glad för det!

Det blev i alla fall en högst minnesvärd kväll där inte minst en aldrig så lite energisk Pell bidrog till många goda skratt så att magmusklerna krampade.

Söndag

Då jag vaknade upp på söndag morgon hade jag förväntat mig träningsvärk i magen efter alla skrattsalvor under lördagkvällens middag, men där fanns inget.

Måste vara alla övningar David Nilsson pushade på mig i St. Moritz tänkte jag.

Hursomhelst blev det att under förmiddagen ta farväl av hotell Mama för den här gången, och för tredje och sista gången under denna helg bege sig mot stadion.

Även fast söndagen traditionellt sett är stora finaldagen under SM så var det ganska glest med publik mellan bänkraderna.

Säkerligen mycket på grund av den utmaning jag skrev om i början av inlägget som finns vid att arrangera SM i friidrott i Stockholm.

För det första är stadion ganska stor, så det ska komma en del folk för att det ska kännas fullt.

För det andra är det svårare att marknadsföra ett arrangemang i en större stad än i en mindre. Det finns helt enkelt så många fler alternativ för stockholmarna vad de ska hitta på att ett arrangemang lätt försvinner i mängden. Om det nu inte finns tillräckligt stora stjärnor på arrangemanget det vill säga.

Nu var det ju också under helgen triatlontävling centralt i Stockholms innerstad, och man kan väl anta att nyblivna silvermedaljören Lisa Nordén drog en del besökare.

För det tredje kan vädret under söndagen ha spelat in då himlen stundtals öppnade sig och bjöd både aktiva och publik på en uppfriskande dusch.

 Även om publiken skulle kunna ha varit större så finns det ändå alltid dessa trogna eldsjälar som, i varje fall för mig, gör tävlingarna lika bra ändå. Jag skulle kunna nämna många, men just för den här helgen vill jag speciellt nämna Christer Björkman.

Ja, han förknippas ofta med sin mer kände sjungande namne, och får veckoligen samtal från hela världen som vill tala med Mr. Bjorkman. Som den goa gubbe han är ger han vänligen de som ringer de råden de vill ha. Speciellt om det gäller röstningar inför Melodifestivalen.

Christer stod under SM-helgen och skötte Hammarbys markservicebord och område på stadion. Det var inte många sekunder det inte fanns nybryggt kaffe, färskt bröd, frukt osv. Och inte minst var Christers humör och glädje som vanligt på topp. Tack Christer för att du är en sådan klippa!

 

Men jag skulle inte lämna stadion förrän jag hade avverkat halvmilen. Huvudmålet för helgen var hela tiden fredagens 10 K, men om jag kände mig bra skulle jag också köra halva distansen hade jag bestämt mig för.

Eftersom det nu kändes bra, så fanns det liksom ingen anledning att inte smida medans järnet var varmt.

Tyvärr för min del blev det lite av ett taktiklopp, med en lusig fart de inledande varven. Det jag själv hade hoppats på var att tempot skulle bli högt från början så att jag kunde haka och mala på för att putsa perset rejält.

När det nu inte skedde kände jag att jag var tvungen att ta saken i egna händer, och även om det var kul att sätta lite grönt-vit färg på loppet under några varv så var Olle Wallerängs tuffa tempoökning mitt i loppet inget jag mäktade med.

Hamnade sedan under de sista kilometerna i en kamp med Patrick Andersson där han gick om mig med 700 m kvar, för att sedan åter vara ikapp honom med 250 m kvar. På upploppet svarade dock Patrick tillbaks och var den starkare av oss båda in över mållinjen.

Trots att jag inte var lika nöjd med 5000 m-loppet så blev det pers med 2 sekunder, och nya tiden lyder 14,39,89. Och som Anders Kingstedt sa efter loppet; 30-tal låter bättre än 40-tal.

Efter en kort nedjogg med hammarbyaren John Kingstedt, som också han satte nytt pers med tiden 14,56,23, blev det en snabb dusch, bortrakning av SM-muschen och sedan raka vägen till Arlanda för hemfärd till Norge.

På planet tänkte jag tillbaks på de gångna dagar i det vi lättade från marken, och jag lät huvudet tryckas tillbaks mot nackstödet. En behaglig trötthet och känsla av att vara till freds spred sig i kroppen, samtidigt som jag tänkte att det att bryta barriärer, det är livet det.