Förra lördagen kom
jag för sjätte gången in på Stockholm stadion efter att ha avlagt nästan 42 km.
6 gånger har jag passerat den 42:a kilometerskylten med bara några hundra meter
kvar på tartanen, och med målgången inom synhåll.
Jag har flera
gånger försökt att föreställa mig och fantiserat om hur det skulle vara att komma
in där på stadion och höja armarna i skyn, och VERKLIGEN vinna.
Nu vann inte jag i
lördags, men jag var ”first loser”, och det kändes ändå bättre än jag vad kunde
föreställa mig. Jag njöt för varje meter inne på stadion, och jag har verkligen
försökt att njuta av känslan av att ha tagit mitt livs första individuella
mästerskapsmedalj efter det också. En efterlängtad målgång var vad det var.
Här är min tolkning
av resan fram till den efterlängtade målgången.
Stämningen i
omklädningsrummet innan start inne på stadion har nog sällan varit så tryckande
som i lördags. Alla satt säkert och tänkte detsamma. Vad ska man ha på sig?
Mössa, vantar, underställ, tigerbalsam, linne, shorts osv.? En med lite mer
rutin knäpper till slut den härliga kommentaren: Förr i tiden var det inte snack om att man skulle ha det materialet
eller de skorna. Då handlade det om att träna jävligt hårt. Inte om man hade
ett par strumpor för 150 kr.
Jag tyckte i alla
fall att den kommentaren lättade upp lite, och jag tänkte att så är det. I lördags
handlade det om att klä sig för att överleva, och att ha tränat jävligt hårt
innan.
Det blev sedan en
ensam uppvärmningsrunda i Lill-Janskogen. Ungefär samma runda som alltid. Jag
tänkte på det Strindberg en gång sa: livet
är bara en massa omtagningar. Men lördagen skulle inte bli en omtagning.
Det hade jag bestämt mig för.
Tillbaks i
omklädningsrummet, och jag intalade mig själv att vädret är inget problem. Jag
intalade mig snarare att jag skulle ha fördel av väderförhållandena. Något
annat vore ju fel att tänka.
Starten gick, och
jag tyckte att flera av de andra svenskarna stack iväg i ganska hög fart (ut i
från förhållandena). De utländska löparna som ofta brukar vara de som är först
ut avväntade nu med en ovanligt försiktig öppning. Många sprang med en stor
plastpåse runt sig. Welcome to swedish summer – liksom.
Jag hamnade
eftervart i gott sällskap i en stabil klunga bestående av Patrick Engström, Lars
Johansson, Linus Nilsson, Fredrik Johansson och Anders Szalkai.
Att löpa i klunga
var viktigt en dag som denna, men samtidigt så kommer man till dilemmat om vem
som ska ta vinden. Ingen vill göra det men samtidigt kan man inte låta farten
sjunka alltför mycket för att släppa iväg de framför sig. Det kan lätt bli ett
rävspel i sådana lägen, där man testar varandra. Jag upplevde att det var lite
så första halvan av loppet, men jag kände mig samtidigt bra i kroppen så jag
ville spela spelet.
Sedan började vi då
närma oss Djurgården. Denna kritiska punkt utmed banan. Många löpare har fått
uppleva Djurgårdens obarmhärtighet, och många har också just här skaffat sig
ett grepp om loppet.
Förra året fick jag
känna på obarmhärtigheten. I år skulle jag få loppet i mitt grepp.
Nästan exakt på
samma ställe där jag punkterade förra året valde jag nu att göra en
tempohöjning och bryta mig loss från klungan. Helt det motsatta än vad jag hade
tänkt innan loppet, och jag började ifrågasätta vad jag höll på med. Men det
kändes ändå som en kontrollerad galenskap att fortsätta borra på. Som att här
tar omtagningen slut.
Väl medveten om att
jag skulle få tampas med vinden ensam utan klungans skydd satte jag av och märkte
att jag började ta in på Lars Johansson och David Nilsson som var närmaste
svenskar framför mig.
Skulle detta hålla?
Jag kände mig stark, men det var ändå långt kvar och vädret blev inte bättre.
Hursomhelst var det för sent att ångra sig nu. Valet var gjort och det var bara
att köra vidare på det.
Efter att ha
passerat Västerbron för andra gången, och så in på Norrmälarstrand för lite
medvind ser jag att jag tar in mer och mer på Lars och David. David ser detta
och verkar bryta sig loss från en kroknande Lasse. En knapp kilometer senare
smyger jag förbi Enhörnalöparen, och passerar samtidigt Daniel Woldu som såg ut
att ha magplågor. Jakten på David hade startat.
Jag föreställde mig
två scenarior. Antingen har David sprungit taktiskt, och klarar att svara på en
attack eller så är han slutkörd. I dessa lägen i ett maratonlopp är det oftast
det sistnämnda scenariot som är det vanligaste, men i Davids fall var jag
tveksam. Han har ett löparsinne som få andra, så jag ställde mig in på att
detta skulle bli en kamp helt in till mållinjen.
När jag var uppe
axel mot axel med David fäller han kommentaren: Nämen, kommer du här? Jag gjorde det jag trodde var det enda rätta
och la in en växel till.
Det lyckades och
jag fick en lucka. För första gången i loppet började jag tro att detta
faktiskt kunde hålla.
Coach Synnerman var
däremot fokuserad på ännu en svensk löpare framför mig. Den fruktade ”motionären”
Fredrik Uhrbom. Jag får rapporter att jag tar in även på honom, och ännu en
jakt börjar. Efter loppet får jag veta att Uhrbom vid stadshuset fått rapport
om att läget var lugnt bakåt och att så länge hans baksidor inte krampade nu så
var guldet hans.
När han sedan fick
nya rapporter om att ”Sotarn” bara var 40 sekunder bakom blev det ny fart på
han.
Jag lyckades aldrig
komma ikapp Uhrbom, men väl inne på Stadion och efter att ha passerat mållinjen
kändes det verkligen som att jag hade vunnit ett silver, inte förlorat ett
guld.
På toppen av det
hela så var det första gången mina föräldrar var och såg på när jag sprang. Min
kära blivande hustru och svägerföräldrar som varit med flera gånger och alltid
supportat fick också alla varsin välförtjänt blöt kram.
Men glädjen slutade
inte här. Efter loppet följde den numer traditionella grillfesten i Sköndal. En
efterfest där alla medaljörena var närvarande och många fler goda vänner och
familj. Ingen nämnd ingen glömd, men jag är oerhört tacksam över att jag har så
många fina vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar