Lilla döden

Ett maraton är drygt fyrtiotvå kilometer långt och slutar med att någon dör.

I varje fall var det tydligen så det startade då Feidippides hade gett bud om grekernas seger efter att ha löpt från Marathon till Aten.

Nu är det förhoppningsvis ingen som dör under morgondagens lopp, men det talas ju om att man kan dö under loppet, eller gå in i väggen som någon väljer att kalla det.

Och så har vi lilla döden. Franska löpare kallar den stunden precis när du korsar mållinjen och minuterna efteråt för detta. Ögonblicket då allt liksom blir tyst, harmoniskt och total förlösande. Kampen mot smärtan är över, och just i det ögonblicket kan man få en slags euforisk känsla av att man verkligen lever. Eller i varje fall en stark önskan om att få tillbaka livet. Att man efter det kan få vrida och vända sig i diverse magkramper och andra kroppssmärtor är en annan sak.

Det som är så bra med maraton är att den lilla döden är kraftfull för alla deltagare. Det spelar ingen roll om du är först av alla, först i SM-klassen eller att du genomför din första maraton någonsin. Upplevelsen av befrielse är total.

I vanlig ordning spaltar tidningarna upp det oslagbara afrikanska fältet. Detta ska sedan jämföras med vilken kvalitet de inhemska elitlöparna håller, vilket i jämförelse så klart ser ut som att det är ett gäng motionärer som slåss om de nationella medaljerna.

Det klagas på att svensk långdistanslöpning är värdelös, men semilöpargruppen eller jogginggruppen växer som aldrig förr.

Maraton har blivit bra business, och produkten de säljer är smärta men också sociala träningsgrupper och träningsresor med sportiga instruktörer.

En positiv sak såklart att fler och fler hittar löpningen, och inte minst att fler och fler har något att träna inför.

Men så var det detta med svenska elitlöpares påstådda nedåtgående kvalitet. Den generation som nu tävlar i SM-klassen får stå i skuggan av 80-tals storheter Åke ”Biten” Eriksson och Kjell-Erik Ståhl. Och även om dessa två kanske inte är så bredaxlade så kastar de en lång skugga efter sig. Jag vet att det är många elitsatsande löpare i Sverige som verkligen satsar hårt så all denna kritik tycker jag ibland blir väl onödig. Man kanske skulle se det i ett totalperspektiv.

Den nuvarande SM-klassgenerationen har också haft saker som dessa vid sin sida under uppväxten: vitt bröd, o’boy, nintendo, kortare skolvägar, mjukare stolar och soffor, mer kanaler på tv, innebandy, inomhushallar, skrivbordsjobb osv.

Att satsa på en idrott helt och fullt handlar nästan alltid om att välja bort något annat. Jag skulle vilja påstå att det finns oändligt många fler saker som man kanske måste välja bort idag än för 20 år sedan, och det tror jag påverkar. Både eliten och bredden. Det blir på sätt och vis ett större ställningstagande att välja bort det bekväma när vi nu har strävat efter att få det så lätt som möjligt.

Eller vad sägs om Tatu Kolehmainens (bror till Hannes Kolehmainen) träningsschema under tre månader våren 1912 då han förberedde sig för OS-maran:

Ett maraton varje förmiddag

Ett halvmaraton varje eftermiddag i hårt tempo

Efter morgonpasset fyllde Tatu på med någon torr brödkant och vilade sedan upp sig till eftermiddagspasset genom att arbeta som skogshuggare.

I Tatus ögon så skulle en maratontid på 5-6 timmar, som idag kan användas till fler än en gångs skryt och skrävlande framför kaffemaskinen på arbetsplatsen, närmast vara något som alla klarar av. Vardagsmotion helt enkelt.

Frågan är om Tatu hade valt samma livsmönster om han skulle tillhört dagens SM-generation?

Hursomhelst. Nu är vi där vi är och allt är ännu oskrivet. Det finns alla möjligheter att vi imorgon får se starten på något nytt vad det gäller svensk elitlöpning.

Jag har läst de profetior som är värt att läsa inför morgondagens lopp. Då främst profetior som behandlar SM-klassen, som i mina ögon såklart är den mest intressanta.

Inte helt otippade förhandsfavoriter, men jag har en känsla av att morgondagen kan ge en del överraskningar.

Det som jag ännu inte har fått svar på genom alla profetior är följande:

Jag vet att Uhrbom har ordnat så att det står ett 6-pack öl och en påse chips och väntar på honom inne på stadion. Detta för att han ska ha en anledning till att skynda sig dit så fort som möjligt. Nu när vädret ser ut till att bli ganska ruggigt så kanske han borde överväga att byta ut de kalla ölen mot något mer värmande som en flaska vargtass?

Har Sveriges just nu främsta brödfödelöpare David Nilsson fått glutta på Szalkais 2,12-timmars träningsprogram?

Är det någon som är tillräckligt kall och bra på huvudräkning för att kunna ta in och kanske gå om en stumnande Woldu på andra varvet?

För egen del så sätter jag mig själv i en slags dark horse position. Bråcket eller vad det nu är har förbättrat sig så pass mycket att start nu är givet. Något som jag är mycket glad för. Sedan tror jag att väderförhållandena passar mig.

När de andra söderboende löparna står och huttrar på startlinjen imorgon kommer jag direktacklimatiserad. Eller vad sägs om den här prognosen från Harstad tidigare under veckan. Snö och en plusgrad.