Midnattsloppet

”Lägret kommer således vara en högst viktig och avgörande del i beslutet om jag står på startlinjen eller inte.”

Så skrev jag i ett inlägg för 12 dagar sedan.

Med lägret så hänvisade jag till uppehållet i St. Moritz.

Med startlinjen hänvisade jag till SM 10.000 m nu på fredag.

Jag kunde inte vara mer nöjd med detta läger i Schweiz. Träningen har verkligen fungerat bra, och jag är mäkta imponerad av St. Moritz som träningsbas. Nu har jag inte varit på så många höghöjdsställen, men några har det blivit. Om man räknar Potchefstroom i Sydafrika som höghöjd så blir det totalt 4 ställen jag har att jämföra med. St. Moritz inkluderat.

Flagstaff får hård konkurrans med denna europeiska alpby.

I takt med att träningen och formen tilltog blev jag också mer längtansfull och hungrig på tävling igen. Ofta kan framsteg och bättre form indikeras genom referenspunkter under träningen man genomför, men det är ändå på tävling man verkligen vet om dessa referenspunkter stämmer tycker jag.

Därför passade det perfekt att Sveriges kanske häftigaste 10-km lopp gick av stapeln dagen efter hemkomst från lägret. Jag menar då såklart Midnattsloppet på Södermalm i Stockholm.

Konceptet Midnattsloppet är genialt. Kvälls – eller nattävlingar är för det första alltid bra. Lägg där till en omramning som får en att känna sig som en rockstjärna när man forcerar Söders gator upp och ned, och fotoblixtrarna smattrar runt en till publikvrål. Jag föreställde mig att kilometerskyltarna kom som högtsmällande saluter, och det passade liksom in.

Efter loppet fick jag en invitation av ett gäng kompisar som också sprang att följa med ut på stan för att fortsätta festen. Men jag kände mig nöjd. Midnattsloppet är som en intensiv kalasfest för löpare. Som förfest, utgång och efterfest på en och samma gång. Däremot tvivlar jag inte på att kompisarna fortsatte som rockstjärnor resten av den kvällen.

Då jag nu börjat med att beskriva allt i fel ordning kan jag likaväl fortsätta så. Det vill säga från slutet till början.

En 4.e placering, och en miltid som gav det formbeskedet jag hade hoppats på fick nu bli det avgörande i saken om att stå på startlinjen på Stockholm Stadion.

Vägen till 4.e placeringen hade tillbringats med några olika grupperingar, men då jag äntrade Hornsgatan hade jag skaffat mig en lucka bakåt till Hälles Patrick Andersson, och framför mig kunde jag bara skymta Enhörnas getingmönstrade linne som bars av Jonas Leandersson.

Det var efter 9 km jag hade lyckats skapa luckan ned till Patrick A, som jag kom ikapp efter ca. 8,5 km. Innan det hade jag haft följe av Studenternas Patrick Engström som släppte kontakten runt 7 km.

Både jag och Patrick E ingick före det i en större klunga jagandes Patrick A som hade brutit sig loss ensam redan från start. Patrick E gjorde en attack i Sofias brutala backe strax innan 5 km-passeringen, och detta är ett kritiskt läge på banan där man inte vill släppa en rygg. Men samtidigt får det inte kosta alltför mycket att hänga på denna rygg eftersom även loppets andra halva del bjuder på en del vertikalare partier.

I mitten av Sofias backe fick jag flashbacks från vistelsen i St. Moritz då David lätt studsade ifrån mig under de backiga distanspassen, och då tänkte jag att detta är inget jämfört med det, och hängde mig kvar i Patrick E:s rygg.

Halvvägs hade farten varit relativt hög, och då speciellt de första 3 kilometerna, och inte minst första kilometern.  Det skulle inte förvåna mig om Hässelbys Haben Idris hade 25 blankt under loppets första tvåhundra meter, som då ändå går lätt uppför. Det var som om han ville springa så fort att hans atagonist från Sundbyberg inte skulle se honom, men Ababa Lama svarade snabbt tillbaks och resten av loppet kan jag bara ana hur de fortsatte att huggas.

Under uppvärmningen var jag lite orolig för magproblem. Timmarna innan hade jag blivit bjuden på grillad lax med en ljuvlig pastasallad, efterföljt av en utsökt hemmagjord björnbärsglass och kaffe. Under middagen tänkte jag att det ändå finns en nackdel med nattävlingar, och det är att man inte kan njuta av så goda middagar. Eller kan man inte det tänkte jag? Jo, det var så gott så det kunde man nog.

Men glassen hade nu lagt sig riktigt fint och rapandes började jag uppvärmningen i god tid för att om möjligt jogga bort lite av en hotande magkramp. Att starten blev något försenad kan ha varit till min fördel då det gav magen några extra minuter att smälta den utsökta middagen. Med facit i hand gick det ju bra under loppet utan magkramp, men nästa gång kanske jag ska välja något mer lättsmält, och med lite mer marginal.