Om 53 dagar

De senaste dagarnas vistelse i Arkhangelsk (Ryssland) gav inte någon större förbättring av varken knät eller formen.

Även om hotellets gym med cykel och crosstrainer blev väl använt så känns det just nu som att jag har en del att jobba med för att komma tillbaks på banan.

Helt utan löpning kunde jag dock inte hålla mig så en dag när knät kändes bättre blev det en timmes dist utmed älven Dviny. Helt ok slinga, med sandstrand bredvid. Löpningen kändes faktiskt bra, och det gjorde att jag sprang på ganska fort. Efteråt var det dock inte lika kul då smärtan i knät tiltog mer än tidigare. Fel val helt klart, och fort iväg till närmsta apotek för att inhandla anti-inflammatoriskt. För hela 10 norska kronor fick jag en fin karta. Sedan var det bara att hoppa upp på cykeln och crosstrainern igen.

Annars tyckte jag att det var väldigt intressant att besöka Ryssland. Det är något speciellt med ryssar. De ler väldigt lite. I början tänkte jag att detta kanske var tillfälligt och att jag bara hade råkat träffa på ryssar som hade en dålig dag.

Men sedan råkade jag komma över ett norskt-ryssiskt lexikon. Speciellt lite äldre lexikon, så som denna, innehåller ofta beskrivelser över hur ”normalryssen” är (eller normalpersonen för respektive land som lexikonet baseras på). Mycket rikitgt stod det här att det inte är vanligt för ryssar att le. Det stod att de uppskattar amerikanares positiva sinne, och småbeundrar till och med deras ”keep smiling”-attityd. Men de vill inte vara så själva.

Första gången under resans gång som jag fick en ryss att dra på smilbanden var på ”lost and found” avdelningen på flygplatsen. Ett bagage var inte helt lokaliserat så jag fick därför fylla i diverse papper med adress osv. Det märkliga var att efter att jag hade fyllt i ett papper fick jag ett nytt exakt likadant papper som då var en kopia.

När jag då sa: ”No copymachine?”, smilade hon allt lite.

Det att ryssar inte önskar att gå runt att smila hela dagar kan man kanske förstå. Efter att ha läst lexikonet förstod jag att de inte nödvändigtvis betyder att de tycker att man är en jobbig jävel, och man kan faktiskt kan få bra service utan leende. Även fast det är trevligare.

En sak som ryssarna ska ha är att de har bra mötesdisciplin. Jag var på en rad möten under vistelsen, och de startade alltid med att en myket pondustung röst högljut deklarerade militär rang (om sådan fanns). Sedan var det fullt ös genom agendan, och avslutningsvis: frågor på det? Skulle det visa sig att det fanns en mötesplågare i rummet fick denne snällt tugga vidare på muffinsen.

Mycket effektivt, skönt och inget onödigt trams som jag ofta tycker att det blir på möten annars.

Sedan var det ju detta med Vodkakulturen. Vi hade blitt förvarnade att nu kunde de både bli vodka till lunch. fika och middag. Av de mer rutinerade Rysslandsresenärena i sällskapet så fick vi lära att man inte kunde tacka nej till glas (dricksglas) ett, och två men kanske till glas tre.

Jag vill inte vara den som spottar i glaset, så jag tänkte att här är det bara att följa kulturen.

Vodkan uteblev dock under samtliga möten med ryssarna, så detta är en högst överskattad föreställning. Norrmännen i sällskapet sörjde emellertid för att vi fick våran dosering ändå.

Maten var förövrigt mycket bra, och det visades också på vågen jag testade på söndags morgon efter en timmes crosstrainer på hotellts gym.

Igår kväll blev det en kort mellanlandning i Nord-Norge och en snabb ompackning innan en efterlängtad semester nu tar vid. Den startar på Island, och här hoppas jag att varma källor, höga fjäll och tältnätter ska hjälpa på formen och knät till det bättre. Resan har i alla fall börjat på bästa tänkbara vis. Fick uppfyllt en pojkdröm då jag fick sitta i cockpit på väg ned til Oslo!

Om 53 dagar är det SM på Stockholm Stadion. Planen är att jag ska stå på startlinjen där. Just nu känns det som sagt avlägset, men idag börjar odlingen av SM-mustachen. Så får vi se hur resten av kroppen reagerar på det.