Priset vi betalar

Allting har ett pris. Så också löpning. Vad detta priset är kan variera men ibland kostar det på mer än annars att vara löpare. För det mesta är det alltid värt det.

Jag har följt med 3 (4 inklusive min egen) bloggar som skrivs av löpare som var topp 5 i årets Stockholm maraton.

Samtliga har haft eller har problem efter maran.

Fredrik Uhrbom skriver om hur hans kropp inte fungerade efter att han startade upp träningen efter maran. Det gick inte att springa skriver han.

Fredrik försökte lösa detta problem med att dra söderut och besöka diverse alternativa klubbar och finna löpglädjen genom att dansa sig natten igenom tillsammans med svettiga läderfanatiker.

Hurvida detta fungerade låter jag vara osagt men han var i alla fall att återfinna i resultatslistan från helgens Trosalopp.

Årets bronsmedaljör på maran, David Nilsson, hintar också om problem efter loppet. På bloggen kom ett inlägg den 7.e juni där han skriver att en överansträngd fot gör att han tar ett obestämt uppehåll från löpträning. Senare samma månad rapporteras det om att han befinner sig i Font-Romeu. Löpandes verkar det som, men inte helt utan problem.

Patrick Engström som blev 5.a i årets svenska mästerskap över maratondistansen fick även han problem med en fot efter loppet. På bloggen skriver han att han fryktar att de närmsta veckorna kanske får tillbringas på cykelhelvetet (jag vet hur det känns).

Nu verkar det som att Patrick fått ordning på foten då han precis som Fredrik också sprang Trosa Stadslopp i helgen.

Jag själv har fått löparknä utan att löpa. Ja, eller nästan i alla fall. Det var i varje fall ytterst lite löpning mellan Stockholm maraton, och fram till jag fick problem med knät.

Ska det vara så här? Är skador priset vi måste betala för att vara löpare?

I vintras när jag var i Flagstaff på träningsläger så var en av de jag delade rum med intresserad av att börja träna mer löpning. Men den främsta anledningen för honom att inte börja med löpning var att han då skulle riskera att få skador, och det tyckte han lät otäckt.

Mina historier om alla de ”barnsjukdomar” (benhinneinflammation, hälseneinflammation, löparknä, höftproblem osv.) man mer eller mindre måste gå igenom om man ska bli löpare kanske inte hjälpte på att få han villig till att satsa på löpning.

Jag vet nog inte någon av alla de löpare jag känner som aldrig har varit skadad på ett eller annat sätt. Det vill säga att ingen av dessa har gått igenom en hel idrottskarriär utan skadeavbrott. Och det är bara så det är.

Men varför är det så egentligen? Borde inte människan vara ganska anpassad till just löpning? Man kan ju argumentera med att de som löper väldigt mycket får skylla sig själva då det blir alltför stor belastning på kroppen, men inte heller det är logiskt. Alla kan få skador oavsett om man är världsmästare på maraton eller en motionär som joggar 2 gånger per vecka.

Samtidigt som jag fick problem med knät så började jag läsa en bok som jag har planerat att läsa denna sommar. Boken heter ”Born to run” och är skriven av Christopher McDougall.

Boken "Born to Run" och längtan efter att snart få springa i lätta skor.

Många har säkert redan läst den men boken tar i alla fall utgångspunkt just i det jag själv frågar mig: varför skadad av löpning?

I januari 2001gick författaren till en doktor på grund av att han hade problem med en fot och inte kunde springa. Frågan till doktorn blev helt sonika: varför gör min fot ont?

Svaret var att löpning inte var bra för honom. Speciellt inte eftersom han var ganska kraftigt byggd. Han besökte flera doktorer, och alla gav samma svar.

Det ska tilläggas att författaren i fråga inte har legat på soffan hela sitt liv. På meritlistan står bland annat experimenterande med diverse extremsporter, reporter från tre olika krigszoner och månadslånga uppehåll i några av Afrikas mest laglösa områden. Allt utan en skråma på kroppen.

Men när det gällde några joggingpass på några kilometer så var han i direkt fara.

De flesta kanske hade accepterat läkarnas diagnos och bara slutat med löpning, men McDougall vägrade. Han började därför en resa där hans mål var att försöka hitta hemligheten med löpning. Utan skador.

Jag är bara i början, men förhoppningsvis blir jag bra i knät innan boken avslöjar hemligheten.

En intressant sak som tas upp inledningsvis är en filosofi som Roger Bannister hade:

”Every morning in Africa, a gazelle wakes up. It knows it must outrun the fastest lion or it will be killed.

Every morning in Africa, a lion wakes up. It knows it must run faster than the slowest gazelle, or it will starve.

It doesn’t matter whether you are a lion or a gazelle – when the sun comes up, you’d better be running”.

Kanske ligger något i det.