Att täfvla är lifvet

Äntligen löpning med nummerlapp igen! Den enda sanna barometern för att se hur man ligger till formmässigt. Sanningen kan ibland svida, men här kommer den opaketerad och oretuscherad.

Satt under eftermiddagen igår och läste Fredrik Uhrboms blogg. Fick då se att det gick rykte om att Erik Sjökvist skulle komma till start på kvällens kvartsmaraton runt Årstaviken. Slängde mig genast på telefonen för att bekräfta ryktet från Sjökvist själv. – Finns inte på kartan svarade Erik. Synd tänkte jag, kunde ha blivit starten på en veteranera utan dess like med duster mellan Uhrbom och Sjökvist.

Den nyblivne veteranen och motionären Uhrbom skulle i alla fall vara med, och efter att jag själv hämtat ut min nummerlapp rörde jag mig till grönområdena med parkbänkar i Tantolunden där jag tänkte att det skulle vara störst chans att finna denne veteran. Vilket jag mycket riktigt också gjorde, sittandes på en parkbänk.

Uhrbom gör att jag ser fram emot veterantiden. Och när jag själv sa att åldern kanske börjar ta ut sin rätt eftersom plågorna nu bara flyttar runt i min kropp, skrattade han bara och sa att om några år skulle jag säkert ha samma odefinerade plåga som han, det vill säga i hela kroppen, och då känns allt bara normalt.

I all Uhrboms galenskap och utmärglade kropp finner jag ett slags lugn. Något som tydligen fler löpare än jag hittat runt om i landet. Efter Uhrboms legendariska radiointervju innan Stockholm maraton som sedan följdes upp med SM-guld blir han nu under sina löparrundor påhejad av en ivrig skara främst bestående av maratonsatsande medelålders män som gillar att dricka öl. I Uhbrom finner de den trösten de behöver när de misslyckas att följa sin PT:s kost och träningsråd.

Jag visste att loppet runt Årstaviken skulle bli plågsamt då jag sprungit den rundan många gånger när jag bodde i Stockholm. Den är minst sagt kuperad. Ändå finns det alltid en slags nyfikenhet av hur plågsamt det kommer att bli.

Med facit i hand kan jag säga att det gick bra så länge det var platt och lättlöpt, något som alltså banan inte var till större del. Min plan var att hänga på Uhrbom så länge det gick. Det lyckades jag med i cirka 4 kilometer. Sedan började backarna, och jag blev frånlöpt av täten. Hamnade sedan i ett vakkum där jag varken plockade eller tappade på löparen framför mig. Ramlade in på en fjärdeplats med tiden 35,11. Det är sanningen, och den svider lite grann.

Men jag fick det jag ville ha. Ett kvitto, en genomkörare och en möjlighet att få umgås med trevligt folk. Trevligt folk som jag också avslutade kvällen med på bästa sätt sittandes på en uteservering ätandes riktigt god italiensk mat.

Under middagen berättade Uhrbom mer om den härliga veteranvärlden. Till årets veteran-SM i Kil har han bokat in sig på en herrgård med ”all-inclusive” 3-rätters middagar och rödvinsbuffé. På det ska han göra minst 4 starter och härja runt på prispallen.

Sjökvist som satt mitt emot Uhrbom drog på smilbandet, och jag kunde se på honom hur det ryckte i tävlingsnerverna när Fredrik fortsatte utspelet om nästa års veteran-VM i Brasilien.

Och det är ju inte så konstigt eftersom det att täfvla är lifvet.

Veteranerna Uhrbom och Sjökvist

Tillsammans med legender

Resan runt i Sverige har nu tagit plats i Västergötland med besök hos familjen i Tidaholm de senaste dagarna. Det blev några trevliga dagar ute i torpet där det inte finns rinnande vatten, TV eller toalett (men utedass).

För flera år sedan bad jag min mor att köra ut mig till torpet i oktober månad. Där skulle jag vara en vecka utan klocka, mobil och all annan kontakt med omvärlden. Mamma fick bara instruktioner om att hämta mig någon gång mitt på dagen 7 dagar senare. Själv skulle jag bara följa trötthet och hungerskänslan, läsa böcker av Arne Næss och hugga ved.

Jag hade köpt med mig rallarhalvor, smör, fläsk och fet mjölk. Det var härligt befriande att arbeta sig trött med veden för att sedan njuta rejäl skogshuggarmat och naturfilosofiböcker för att därefter gå och lägga mig när det blev mörkt, och vakna när det blev ljust. Precis som förr. Efter den veckan åkte jag norrut och besteg Kebnekaise.

På vägen till Västergötland som skedde på räls var det nog flera av resenärena som hade önskat att det var precis som förr. Det vill säga då tågen kunde gå utan uppkoppling mot datorer och var helt oberoende av el. Men så är det inte nu, och därför blev det 4 timmars väntan på Nässjö station.

I sådana lägen är det två saker som är viktiga. Att inte bli uppstressad och att ha krismat med sig. Jag hade inga problem med stressen men krismaten var det sämre med. Det är i sådana lägen som jag inser den essentiella poängen med att få matsäck med sig när man ska någonstans. Man vet aldrig vad som händer, och då är det inte fel att ta fram några frallor, frukt och kanske bullar.

Det jag nu hade till hands var frukt, vatten, tuggumi, nikotinfri snus och munvatten. Om det låter som en konstig matsäck så beror det på att jag fick alla dessa ”gratissaker” på Malmö tågstation där min resa startade.

Frukt och vatten är alltid en ”lifesaver”, men jag var mer skeptisk till ett stort intag av tuggumi på grund av den laxerande effekten. Att behöva besöka toaletten stup i kvarten är typiskt väldigt dåligt när man står och väntar på en station där varje toalettbesök kostar 5 kronor.

Den nikotinfria snuset kanske skulle kunna ha haft en hungersdämpande funktion, men när det nu verkar som att jag äntligen har tagit mig ur snusträsket på riktigt så ville jag inte riskera att åka dit igen på sliskiga hallonsnusar. Att dricka munvatten kändes aldrig som något bra alternativ.

Min slutliga räddare blev till slut ett kebabhak i Nässjö centrum. De var precis på väg att stänga butiken, men i sista stund lyckades jag beställa en ”landsortskebab med vit sås”. För de som inte är bevandrade inom kebabvärlden så är det stor skillnad mellan ”landsortskebab” och ”stadskebab”. Den förstnämnda finns att finna nästan överallt utanför Malmös, Stockholms och Göteborgs inre stadskärnor. Den kebaben är uppskuren mer som finstrimlade bitar och serveras med en djävulskt god vit sås vars innehåll är hemlighetsstämplad. Detta till skillnad från ”stadskebaben” som ofta kommer som flarn och serveras med en röd tomatliknande sås. Varför den här markanta skillnaden finns vet jag inte, men det är helt klart att jag väljer ”landsortskebaben” i 9 av 10 fall.

Mätt och belåten var det sedan inga problem att vänta någon timme till på en ersättningsbuss som aldrig kom. Det var många av resenärerna som var omåttligt irriterade på förseningen, och högljutt gjorde det klart att detta skulle minsann SJ få höra. Själv var jag mest irriterad över att ha missat kvällens tröskelpass, och det tror jag SJ har svårt att ersätta.

Hursomhelst kom jag till slut fram till Tidaholm och vi hann med ett besök på Tidaholms Idrottshistoriska museum där jag blivit belönad med ett plakat på väggen efter att ha fått idrottsalliansens guldmedalj 2010.

Riktigt stort att få en plats bredvid storheter som Håkan Börjesson.

Dessutom är det på samma museum där min idol Eric Backman har en alldeles egen hörna! Läs mer om Eric Backman under tidigare inlägg (hjältar från förr).

Själva museét drivs av några eldsjälar, och två av dem visas på bilden nedan. Jag är omåttligt imponerad över utställningen de har ordnat i lokalerna som du finner i idrottshallen i Tidaholm.

Ta bara modellen över Tidaholm från 1945 som de har skapat. Att de valde just 1945 har sina förklaringar. Det var det året TG&IF spelade kval mot Jönköping Södra IF på Ulvesborg i Tidaholm om en plats i allsvenskan. Det året bodde det runt 6000 i Tidaholm, men det var 8000 som såg matchen. Sista kvalmatchen avgjorde på neutral mark på Råsunda i Stockholm, och tyvärr blev det ingen allsvenkaplats för TG&IF, men kanske var det där ”öka takten sista kvarten, TIDAHOLM” skapades?

Det blev lite ont om tid, men annars hade jag gärna tagit ett besök på Tidaholms museum också. Årets specialutställning var nämligen om musikern Errol Leonard Norstedt, kanske mer känd som Eddie Meduza, som kom till trakterna runt Tidaholm 1963 och flyttade sedan vidare till Falköping 1971. Utställningen handlar om hela hans liv, och särskilt om ungdomsåren i Tidaholm.

Barfota

Efter att ha läst färdigt boken ”Born to Run” borde jag:

Kasta mina skor och springa mer barfota. Springa mer eftersom det är det jag är född till. Jaga mer under mina löprundor. Dricka mer hemmabryggd öl och äta råttor.

Detta om jag vill bli en snabbare, starkare och tåligare löpare. Och det vill jag ju.

Mycket av det som behandlas i boken bygger på frågan varför så många blir skadade av att träna löpning. För samtidigt får man intrycket av bokens innehåll att det är precis det vi ska göra. Det kom bara några alltför bekväma moderna samhällsutvecklingar i vägen plus att människan till naturen är utrustad med en hjärna som inser att man inte behöver springa för att överleva och få mat längre. Annars skulle vi alla vara deffade gladiatorer och amazoner som spatserade runt med stolta steg.

Jag försökte febrilt att bli kvitt löparknät under vistelsen på Island, men fick istället ett lättare ryggskott. När smärtorna egentligen bara byter plats känns det inte som att jag föddes till att löpa, men Island var fint hursomhelst.

Det fanns i alla fall många saker att hitta på för att stilla den värsta abstinensen av frånvaron från löpning som jag tycker kan göra en deppig och dålig på att njuta. Tyvärr upplever jag att den abstinensen ibland gör mig dålig på att leva, och det gillar jag inte. Det fungerar liksom inte alltid att man intalar sig själv att vara positiv och att det ordnar sig. Det deppiga sitter i kemiska reaktioner i kroppen som inte får göra som de brukar, och de är inte alltid lätta att tänka bort.

Men det hjälper som sagt att hitta på andra saker som cykling, fjällvandring, badning, hästridning och att sova i tält. Att sova i tält och att vara ute mycket generellt är bra för hälsan. Maten smakar alltid lite bättre utomhus också.

Under de sista dagarna på ön började trots allt knät ge med sig något, och jag började få vittring på att snart ligga och hamra 400-meters intervaller på tartanen. I min desperata situation, och med mitt lättpåverkade sinne gick jag direkt efter ankomst till Sverige ock köpte barfotaskor.

Ja det är sant. Jag erkänner att jag föll för reklamen i boken. Jag som tidigare förfäktat det som trams. Men nu är de köpta, och jag ska ge det en chans.

Märkligt nog verkade det som att knät blev betydligt bättre i samma sekund som jag drog kortet för att betala för skorna. Som att kroppen kände av min desperata handling, och insåg att ordnar jag inte upp mig nu så blir Emil snart en ”Barefoot Ted” (läs boken).

Och där är nu status. Knät hålls under noggrann daglig kontroll och jag är tacksam över varje smärtfritt steg jag kan ta. Vilket blir fler och fler.

Om 53 dagar

De senaste dagarnas vistelse i Arkhangelsk (Ryssland) gav inte någon större förbättring av varken knät eller formen.

Även om hotellets gym med cykel och crosstrainer blev väl använt så känns det just nu som att jag har en del att jobba med för att komma tillbaks på banan.

Helt utan löpning kunde jag dock inte hålla mig så en dag när knät kändes bättre blev det en timmes dist utmed älven Dviny. Helt ok slinga, med sandstrand bredvid. Löpningen kändes faktiskt bra, och det gjorde att jag sprang på ganska fort. Efteråt var det dock inte lika kul då smärtan i knät tiltog mer än tidigare. Fel val helt klart, och fort iväg till närmsta apotek för att inhandla anti-inflammatoriskt. För hela 10 norska kronor fick jag en fin karta. Sedan var det bara att hoppa upp på cykeln och crosstrainern igen.

Annars tyckte jag att det var väldigt intressant att besöka Ryssland. Det är något speciellt med ryssar. De ler väldigt lite. I början tänkte jag att detta kanske var tillfälligt och att jag bara hade råkat träffa på ryssar som hade en dålig dag.

Men sedan råkade jag komma över ett norskt-ryssiskt lexikon. Speciellt lite äldre lexikon, så som denna, innehåller ofta beskrivelser över hur ”normalryssen” är (eller normalpersonen för respektive land som lexikonet baseras på). Mycket rikitgt stod det här att det inte är vanligt för ryssar att le. Det stod att de uppskattar amerikanares positiva sinne, och småbeundrar till och med deras ”keep smiling”-attityd. Men de vill inte vara så själva.

Första gången under resans gång som jag fick en ryss att dra på smilbanden var på ”lost and found” avdelningen på flygplatsen. Ett bagage var inte helt lokaliserat så jag fick därför fylla i diverse papper med adress osv. Det märkliga var att efter att jag hade fyllt i ett papper fick jag ett nytt exakt likadant papper som då var en kopia.

När jag då sa: ”No copymachine?”, smilade hon allt lite.

Det att ryssar inte önskar att gå runt att smila hela dagar kan man kanske förstå. Efter att ha läst lexikonet förstod jag att de inte nödvändigtvis betyder att de tycker att man är en jobbig jävel, och man kan faktiskt kan få bra service utan leende. Även fast det är trevligare.

En sak som ryssarna ska ha är att de har bra mötesdisciplin. Jag var på en rad möten under vistelsen, och de startade alltid med att en myket pondustung röst högljut deklarerade militär rang (om sådan fanns). Sedan var det fullt ös genom agendan, och avslutningsvis: frågor på det? Skulle det visa sig att det fanns en mötesplågare i rummet fick denne snällt tugga vidare på muffinsen.

Mycket effektivt, skönt och inget onödigt trams som jag ofta tycker att det blir på möten annars.

Sedan var det ju detta med Vodkakulturen. Vi hade blitt förvarnade att nu kunde de både bli vodka till lunch. fika och middag. Av de mer rutinerade Rysslandsresenärena i sällskapet så fick vi lära att man inte kunde tacka nej till glas (dricksglas) ett, och två men kanske till glas tre.

Jag vill inte vara den som spottar i glaset, så jag tänkte att här är det bara att följa kulturen.

Vodkan uteblev dock under samtliga möten med ryssarna, så detta är en högst överskattad föreställning. Norrmännen i sällskapet sörjde emellertid för att vi fick våran dosering ändå.

Maten var förövrigt mycket bra, och det visades också på vågen jag testade på söndags morgon efter en timmes crosstrainer på hotellts gym.

Igår kväll blev det en kort mellanlandning i Nord-Norge och en snabb ompackning innan en efterlängtad semester nu tar vid. Den startar på Island, och här hoppas jag att varma källor, höga fjäll och tältnätter ska hjälpa på formen och knät till det bättre. Resan har i alla fall börjat på bästa tänkbara vis. Fick uppfyllt en pojkdröm då jag fick sitta i cockpit på väg ned til Oslo!

Om 53 dagar är det SM på Stockholm Stadion. Planen är att jag ska stå på startlinjen där. Just nu känns det som sagt avlägset, men idag börjar odlingen av SM-mustachen. Så får vi se hur resten av kroppen reagerar på det.