Tillsammans med legender

Resan runt i Sverige har nu tagit plats i Västergötland med besök hos familjen i Tidaholm de senaste dagarna. Det blev några trevliga dagar ute i torpet där det inte finns rinnande vatten, TV eller toalett (men utedass).

För flera år sedan bad jag min mor att köra ut mig till torpet i oktober månad. Där skulle jag vara en vecka utan klocka, mobil och all annan kontakt med omvärlden. Mamma fick bara instruktioner om att hämta mig någon gång mitt på dagen 7 dagar senare. Själv skulle jag bara följa trötthet och hungerskänslan, läsa böcker av Arne Næss och hugga ved.

Jag hade köpt med mig rallarhalvor, smör, fläsk och fet mjölk. Det var härligt befriande att arbeta sig trött med veden för att sedan njuta rejäl skogshuggarmat och naturfilosofiböcker för att därefter gå och lägga mig när det blev mörkt, och vakna när det blev ljust. Precis som förr. Efter den veckan åkte jag norrut och besteg Kebnekaise.

På vägen till Västergötland som skedde på räls var det nog flera av resenärena som hade önskat att det var precis som förr. Det vill säga då tågen kunde gå utan uppkoppling mot datorer och var helt oberoende av el. Men så är det inte nu, och därför blev det 4 timmars väntan på Nässjö station.

I sådana lägen är det två saker som är viktiga. Att inte bli uppstressad och att ha krismat med sig. Jag hade inga problem med stressen men krismaten var det sämre med. Det är i sådana lägen som jag inser den essentiella poängen med att få matsäck med sig när man ska någonstans. Man vet aldrig vad som händer, och då är det inte fel att ta fram några frallor, frukt och kanske bullar.

Det jag nu hade till hands var frukt, vatten, tuggumi, nikotinfri snus och munvatten. Om det låter som en konstig matsäck så beror det på att jag fick alla dessa ”gratissaker” på Malmö tågstation där min resa startade.

Frukt och vatten är alltid en ”lifesaver”, men jag var mer skeptisk till ett stort intag av tuggumi på grund av den laxerande effekten. Att behöva besöka toaletten stup i kvarten är typiskt väldigt dåligt när man står och väntar på en station där varje toalettbesök kostar 5 kronor.

Den nikotinfria snuset kanske skulle kunna ha haft en hungersdämpande funktion, men när det nu verkar som att jag äntligen har tagit mig ur snusträsket på riktigt så ville jag inte riskera att åka dit igen på sliskiga hallonsnusar. Att dricka munvatten kändes aldrig som något bra alternativ.

Min slutliga räddare blev till slut ett kebabhak i Nässjö centrum. De var precis på väg att stänga butiken, men i sista stund lyckades jag beställa en ”landsortskebab med vit sås”. För de som inte är bevandrade inom kebabvärlden så är det stor skillnad mellan ”landsortskebab” och ”stadskebab”. Den förstnämnda finns att finna nästan överallt utanför Malmös, Stockholms och Göteborgs inre stadskärnor. Den kebaben är uppskuren mer som finstrimlade bitar och serveras med en djävulskt god vit sås vars innehåll är hemlighetsstämplad. Detta till skillnad från ”stadskebaben” som ofta kommer som flarn och serveras med en röd tomatliknande sås. Varför den här markanta skillnaden finns vet jag inte, men det är helt klart att jag väljer ”landsortskebaben” i 9 av 10 fall.

Mätt och belåten var det sedan inga problem att vänta någon timme till på en ersättningsbuss som aldrig kom. Det var många av resenärerna som var omåttligt irriterade på förseningen, och högljutt gjorde det klart att detta skulle minsann SJ få höra. Själv var jag mest irriterad över att ha missat kvällens tröskelpass, och det tror jag SJ har svårt att ersätta.

Hursomhelst kom jag till slut fram till Tidaholm och vi hann med ett besök på Tidaholms Idrottshistoriska museum där jag blivit belönad med ett plakat på väggen efter att ha fått idrottsalliansens guldmedalj 2010.

Riktigt stort att få en plats bredvid storheter som Håkan Börjesson.

Dessutom är det på samma museum där min idol Eric Backman har en alldeles egen hörna! Läs mer om Eric Backman under tidigare inlägg (hjältar från förr).

Själva museét drivs av några eldsjälar, och två av dem visas på bilden nedan. Jag är omåttligt imponerad över utställningen de har ordnat i lokalerna som du finner i idrottshallen i Tidaholm.

Ta bara modellen över Tidaholm från 1945 som de har skapat. Att de valde just 1945 har sina förklaringar. Det var det året TG&IF spelade kval mot Jönköping Södra IF på Ulvesborg i Tidaholm om en plats i allsvenskan. Det året bodde det runt 6000 i Tidaholm, men det var 8000 som såg matchen. Sista kvalmatchen avgjorde på neutral mark på Råsunda i Stockholm, och tyvärr blev det ingen allsvenkaplats för TG&IF, men kanske var det där ”öka takten sista kvarten, TIDAHOLM” skapades?

Det blev lite ont om tid, men annars hade jag gärna tagit ett besök på Tidaholms museum också. Årets specialutställning var nämligen om musikern Errol Leonard Norstedt, kanske mer känd som Eddie Meduza, som kom till trakterna runt Tidaholm 1963 och flyttade sedan vidare till Falköping 1971. Utställningen handlar om hela hans liv, och särskilt om ungdomsåren i Tidaholm.