Urbana begär

Jag kanske bor relativt ocentralt, men ibland får jag sjuka urbana begär.

Städer har alltid fascinerat. Det kanske är naturligt för en bondpöjk som mig att längta efter det man inte själv hade när man växte upp? I varje fall var ett av mina högsta önskemål när jag bodde på landet  just att få flytta till storstan.

Så gjorde jag också i en relativt ung ålder av 16 år, och det var precis lika bra som jag hade förställt mig det. I varje fall de första åren.

Nu känner jag att jag har upplevt både och. Från ordentliga landet till den ganska stora staden. Jag har svårt att bestämma mig vad som är bäst, men allt har ju såklart sina för och nackdelar. Som det är nu trivs jag bra med att bo nära naturen, vatten och fjäll. Kanske också det är en del av en naturlig process för en bondpöjk? Att få hitta ”hem” igen ibland. Även om jag inte tycker om att helt slå rot.

Men som sagt, ibland får jag dessa urbana begär. För att stilla begäret trivs jag nu bäst med att besöka urbana strök, inte att bo där. Det att vara tillfällig gäst gör ofta, tycker jag, att man uppskattar de positiva sidorna mer. På samma sätt som en storstadsmänniska kan uppskatta den lantliga livet utan tunnelbana, rusningstrafik och trängsel, för en viss tid. I en kort period är det bara härligt med kobajs i hagen, flugor överallt och total tystnad.

I veckan har jag varit tillfällig gäst i Stockholm.

Till och från funderar jag på vilken skandinavisk huvudstad som är min favorit, och i vilken utav dem jag helst skulle vilja bo. Om jag skulle bo i en större stad.

Stockholm har jag bott i, så där vet jag ungefär vad jag får.

Oslo har jag besökt flera gånger, och det är nog den sportigaste storstaden i skandinavien.

Helsingfors ligger kanske som en fjärran pärla utan att jag vet om det? Jag har egentligen bara varit där korta perioder och väntat på färjan till Sverige efter den stora orienteringsfesten Jukola.

Reykjavik ska jag bekanta mig närmare med senare i sommar, så det kan vara en bubblare.

Men Köpenhamn får nog ändå hamna överst på önskelistan just nu. Det hade varit spännande att få testa på att bo där.

Hursomhelt så gillar jag verkligen skandinavien. Naturen, kulturen, språken, årstiderna och friheten. Den hoppas jag aldrig försvinner. Det att kunna strosa fritt i skog och mark utan massa skyltar med privat område, tillträde förbjudet osv. är något som är värt så otroligt mycket mer än vad vi säkert kan föreställa oss.

Den vardagliga friheten är också mycket värt.

På en promenad utmed ett av Stockholms mest turistrafikerade gator (Drottninggatan) såg jag under mitt besök, med få minuters mellanrum både riksdagens talsman Per Westerberg komma gående, och landsbygdsminister Eskil Erlandsson sitta och dricka öl. Folkligt, normalt och fritt.

När Stockholm visar upp sig från sin bästa sida, som det gjorde nu i veckan är det svårt att inte bli hänförd.

Bilderna nedanför får avsluta detta inlägg och tala för sig själva. Tack för den här gången storstan. Nu är det härligt att vara tillbaks i fjällen.

P.S. Detta var ett helt idrottsfritt inlägg. Det kan komma fler.