Oktoberbarn som jag
är, och född 1982 närmar jag mig ändå siffran som vissa förknippar med en slags
kris. Ett osynligt vägskäl eller en avstämningspunkt i livet som för många
handlar om familj, jobb, karriär och kärlek blandat med existensiella frågor
knytna til dessa. Ett vägskäl där man går från att vara ung till att bli gammal
menar någon, eller bara blir ytterligare ett år äldre. Vissa pratar också om
att 40 är det nya 30, och kanske ligger det något i det.
För visst känns det
ändå som att man är yngre idag än vad man var förr i tiden. Det ofta givna livsmönstret
som var vanligt att följa har gjorts om och ersatts av nästinntill oändliga
valmöjligheter. Och det är långt ifrån allt som händer i rätt ordning och till
tänkt tid.
Också inom löpning
är man yngre idag än förr. Det visar ju bara det faktum att man faktiskt kan
springa maraton innan man fyllt 30, utan att ha en närmast obligatorisk
bankarriär bakom sig.
Jag förstår att man
kan bli översköljd av vågor med existensiellt grubblande, och i viss mån är det
väl också ett slags friskhetstecken så länge man gör något bra utav det. Och
fortsätter. För det gör tiden. Den fortsätter, och då gäller det att ta rygg.
Även om allt inte händer till tänkt tid.
Personligen så
känner jag inte att närmar mig någon större kris, men min ålder blev ändå
påtaglig då jag som blivande 30-åring i helgen gjorde min landslags-debut under
Finnkampen.
Ung och rutinerad eller gammal och oerfaren
Till att börja med
så kan jag säga att debuten i landslaget och Finnkampen var häftigare än vad
jag kunde föreställa mig. Att få gå in på Ullevi, känna på stämningen och höra publikens vrål var en
grym känsla. Det gör jag gärna om.
Dessutom har jag
fått möjligheten att lära känna massa nya trevliga människor, och insett hur
varierat och komplext ett landslag i friidrott är både med avseende till
personlighetstyper, kroppssammansättning och bakgrund.
Och när jag under
lagsamlingarna såg mig om bland alla i denna grupp så tänkte jag att många är
unga och oerfarna, men många är också unga och redan rutinerade. Själv var jag
gammal, eller lite äldre kanske låter bättre, och oerfaren samtidigt som det
också fanns flera som är äldre och riktigt bevandrade. Mustafa Mohammed är en
utav dem för exempelvis, och han blev av vissa kallad pappa, eller farfar i
laget. Trots att det inte är så många år som skiljer mellan mig och Musse så
kände jag mig långt ifrån kallad till att kliva in en någon slags fadersroll.
Jag kände ingen
bitterhet över min brist på tidigare meriter utan bara ungdomlig nyfikenhet.
Samtidigt som jag imponeras av de som redan har många års rutin och inte är i
närheten av att få en pensionprognos i det orangea kuvertet.
När jag själv var
utan pensionsprognos så hade jag för det första inte tillräckligt bra fysisk
kapacitet, men framför allt hade jag inte det lugnet inom mig som jag tror
krävs för att satsa på idrott. Nu känner jag att jag har det på ett helt annat
sätt, och som sagt allt händer inte till tänkt tid. Men så länge man fortsätter
kommer den tiden till slut.
Dessutom gick det
väldigt bra att fylla mina egna luckor med de andras kloka ord, plus att det
inte tog lång tid innan man verkligen kände sig som en del av laget.
Loppet
Jag älskar
verkligen tävlingsmomentet, och speciellt gillar jag när det handlar om att
vinna, och inte primärt att försöka slå sin bästa tid varje gång.
Målsättningen för
lördagens uppdrag på 10.000 m var solklar. Ingen av oss skulle ha en finne
framför oss i mål. På pappret, och med den information man kunde få om de
finska herrarnas form, så såg det ut som att det var möjligt. Men det ska göras
också.
Därför var vi också
tvugna att tänka ut vilken slags taktik vi skulle ha för att bäst säkra oss det
målet.
Efter en del
diskutioner kom vi fram till vad jag tror de flesta i laget verkligen kände
skulle vara det vinnande konceptet.
För den som såg
loppet live eller på tv så kan jag säga att det man såg var det vi hade kommit
överens om. En taktisk fullträff är en bra beskrivning.
Efter att
startskottet avfyrats var det som att läsa ur manus. Jag förstod varför Mustafa
kallas för pappa eller farfar i landslaget. Han tog mig och Ekvall under sina
vingar och visade vägen till denna fullträff. Att det var lekstuga för Musse
framgick väl ganska tydligt då han något varv efter de första 5 km slackade av
på tempot för att släppa fram Ekvall med mig i släptåg och inleda vägen till
trippeln.
Ekvall gjorde
därefter ett formidabelt dragjobb, och jag var tyvärr på honom flera gånger med
spikarna i det han pendlade bakåt med foten. Det var absolut inte med vilja,
och det vore ju extremt meningslöst för mig att förårsaka ett fall eller onödig
irritation när laget var på väg till succé. Men jag har märkt under de senaste
banloppen att det kanske är något med mitt steg som gör att jag lätt råkar
komma lite för nära den som ligger före mig. Det kan också vara att jag är ovan
av att ligga i rygg då jag kör mycket träning själv.
Jag ska försöka bli
bättre på det.
När vi närmade oss
8 km var Musse ifatt oss igen, och innan han själv tog av i en tempohöjning
drog han först några hjälprundor för mig och Ekvall. Luckan ned till närmsta
finne var nu runt 50-60 meter.
Musse han också med
att skrika att trippeln var klar innan han lämnade oss. Jag var också rätt
säker på det när sista kilometern återstod och började nu mer fundera på om jag
skulle gå upp och testa en fartökning för att se om Ekvall var trött. Vi hade
bestämt innan att skulle vi hamna i en situation där vi tre låg i täten relativt
ohotade så skulle det bli intern kamp om topplaceringarna.
Jag tänkte tillbaks
på SM-loppet från fredagen veckan innan, där det var just jag och Ekvall som
tampades in till mål. Då låg jag först och drog och fick ge mig mot slutet.
Nu var det ombytta
roller, och eftersom Ekvall hade pratat om vilken dålig spurtare han är så
bestämde jag mig för att ligga kvar i rygg.
Självklart hade
Ekvall förutspått en kommande duell, och använt sista kilometeren till att
förbereda sig, och med 200 m kvar försökte jag mig på någon form av spurt men
kände direkt att det inte var tillräckligt mot den skäggige långdistansmaskinen.
På upploppsrackan
var det återigen Mikael som var starkast av oss två, men den här gången var det
underordnat. Vi hade vunnit, och vi hade krossat finnarna!
Under nedjoggen
konstaterade jag att eftersom Mikael inte har någon spurt så har uppenbarligen
inte jag heller det. Men till nästa år ska jag träna på det 25.e varvet, och
inte bara de 24 första.
Fortsätt
Helgen bjöd som
sagt på många nya bekantskaper, men det var också trevliga återseenden. En som
var och tittade på tävlingarna var David Nilsson, som jag var på läger med i
St. Moritz. Efter att vi lämnade den schweiziska alpbyn har våra vägar sett
minst sagt olika ut. Jag kom i mitt livs form medan David dels fick problem med
en baksida och drog på sig en förkylning som gjorde att han inte kunde vara med
på SM.
Jag tycker
verkligen synd om David eftersom jag är helt övertygad att han också skulle ha
sprungit under 30 minuter på milen på SM. Jag hoppas att han snart är på benen
igen, att han fortsätter, och får en bra
uppladdning till Lidingöloppet i slutet av månaden.
Den riktning Davids
väg tog visar också hur förgängligt allt är. Att man inte kan ta något för
givet. Att allt inte händer i rätt tid eller till tänkt tid.
Känner mig därför
väldigt ödmjuk inför den senaste tidens goda känsla och form, och kanske ännu
mer ödmjuk inför fortsättningen. För jag vet att träningen och arbetet måste
fortsätta, precis som tiden. Samtidigt som det gäller att stanna upp och njuta
när det går bra, att ta vara på stunden.
Och trots att jag
snart har 15 års träning och löpning bakom mig känns det som jag bara har
börjat.
