Jag tar ett lopp i taget just nu. Det känns väldigt rätt på något vis. Eller som Fredrik Uhrbom sa när vi värmde upp tillsammans inför Göteborgsvarvet i lördags; - Jag orkar inte träna, så då måste jag tävla.
Det förklarar lite av hans högfrekventa tävlande i det sista.
Jag håller med Uhrbom. Jag orkar förvisso träna, men jag föredrar att tävla, och det är den absolut bästa träningsformen.
Göteborgsvarvet blev min tredje tävling på 4 veckor. Inte i närheten av Uhrboms frekvens alltså som kör 3 tävlingar på en helg, men ändå ganska mycket.
Upplägget som Uhrbom kör påminner om en annan välkänd löpares modell som återfanns på startlinjen i Götet. Kjell-Erik Ståhl.
När jag håller på att jogga fram och tillbaka i startområdet så står han plötsligt där. Ståhl-mannen. Ifört tävlingslinne och Nike skor anno 1980-tal. Vissa saker blir inte bättre tydligen.
Kjell-Erik Ståhl som fortfarande har svenska rekordet på maraton med 2,10,38 (VM 1983) är känd för att ha tävlat ofta och mycket även som maratonlöpare.
Ett gott exempel på detta är perioden augusti 1981 – augusti 1982 då han genomförde 14 maratonlopp med en snittid på 2,16,11. Det säger sig självt att det inte blev mycket tid till att träna mellan loppen. Kanske gillade inte Ståhl heller att träna?
Liknande exempel, om än inte lika extremt, har jag hört om andra duktiga samtida maratonlöpare som Göran Högberg. Mycket mängd och distans under veckorna och så in med något brödrostlopp på helgerna. Så gick veckorna. Och bra blev det.
Sin vana trogen laddade därför Ståhl nu med att springa en halvmara innan jubileumsmaran i juli i Stockholm. Detta som 66-åring på 1,33,15 (4 sekunder från hans egna uppskattade tid). Och han skäms.
Erkänn att man blir lite irriterad på gubben när han myser vid tanken om att hans gamla svenska rekord kan få fylla 30 år nästa år. Musse kan krossa den drömmen. Att någon annan svensk gör det lär nog dröja ett tag, men det kan ju inte vara omöjligt. Eller?
Angående min egen insats i lördags så fick jag möta mina 5 övermän som deltog i SM-klassen. Eftersom det är tävling så ger man det man har för dagen, och i lördags var det inte nog. Jag kan inte säga att jag är helt nöjd, men det gav långt mycket mer än om jag skulle ha tränat på egen hand istället.
Under uppvärmningen sa Uhrbom flera saker. Han sa också att om han ville gå på bankett så skulle han se till att komma bland de tre första. Då skulle han få göra dopingtest och därigenom missa tåget hem. Om han inte var sugen på bankett skulle han helt enkelt inte komma topp 3. Jag tycker det är trevligt att gå ut med Uhris, men samtidigt var jag också inställd på topp 3. Det skulle ju gå att få bägge delar tänkte jag, medans vi joggade bort till starten.
Nu blev det inte så för mig, men Uhrbom verkade sugen på bankett eftersom han knep silvermedaljen. Det var alltid något för mig att glädja mig åt efter målgång, och vi bestämde att vi skulle ses senare nere på stan.
Någon timme senare får jag ett sms från Uhrbom. Han har blivit ombokad till ett senare tåg, så banketten blir det inget av med. Förståeligt och klokt beslut av Fredriks klubb Spårvägen. De vågade helt enkelt inte lämna kvar honom en natt i Götet.
Det var säkert ett bra beslut för mig också. Nu fick jag istället en lugn och avslappnad middag tillsammans med SM-guldmedaljören Adil Bouafif och Rachid Benjira.
2,5 vecka kvar till nästa tävling. Om jag nu inte hittar någon före det. Mer om det senare.
Kul att du är tillbaka som bloggare och få möjligheten att följa dina inspirerande berättelser. Fortsätt med detta för det ger oss läsare och löpare väldigt mycket. Stort lycka till i vår huvudstad om några veckor.
SvaraRadera