För knappt ett år
sedan då jag kommit i mål efter ett totalt misslyckat lopp i Stockholm maraton
var jag helt bestämd över att inte springa igen året efter. I år det vill säga.
Det var såklart ett
beslut som togs i besvikelsens stund, och om jag skulle känna likadant några
dagar, veckor eller månader senare visste jag inte då.
Nu var det mer än
ett misslyckat lopp som gjorde att jag började tvivla, och bestämde mig i detta
bittra ögonblick för att inte springa loppet på nytt.
Till historien hör
också att jag varje år sedan jag började satsa på maraton 2007 sprungit just
Stockholm maraton. Det är också ett lopp som jag under dessa år valgt att lägga
stor fokus på. Dels för att det är Svenskt mästerskap, och dels för att jag
gillar loppet. Jag har alltså 5 genomförda lopp i rad. Under dessa år har jag
samtidigt gått från 2,33 til 2,23 på maratondistansen. 2 minuters förbättring
per år i snitt. Om min utveckling följer någon slags linjär uppåtgående linje
betyder det att jag år 2014 gör 2,17. 2016 är jag nede på 2,13. Det är såklart
långt ifrån logiskt att tänka så, men intressant.
Jag ska erkänna att
jag trodde att det skulle vara enklare att knäcka maratonkoden än vad det har
varit. Nu har jag ju gått framåt tidsmässigt varje år, så det finns inget att
klaga på, men jag hade kanske trott att det skulle gå snabbare. Men det är en
tuff distans och en hård nöt att knäcka. Något som statistiken från Stockholm
visar.
För samtidigt som
jag har gått framåt så tycker jag inte att jag har fått till det i Stockholm
ännu. Ingen av de tider som jag presterat i Stockholm har dirkekt bidraget till
årsförbättringen, men kanske indirekt?
Till och från har
jag funderat på om det vilar någon slags förbannelse över loppet.
Därför beslöt jag
mig i år för att inte sätta Stockholm maraton högst på mållistan. Jag skulle
närma mig loppet på ett lite annat sätt, och inte lägga upp större delar av
vinterns träning mot just det loppet. Min inställning har hela tiden varit att
jag ska ställa upp om jag har lust och är laddad för det, samtidigt som jag
varit inställd på att detta beslut kan dröja in i det sista.
För två veckor
sedan sprang jag Göteborgsvarvet. Dagen efter när jag vaknade upp hade jag
problem att gå på grund av, vad jag trodde, en överansträngd höftböjare. Sedan
dess har jag kryssat mellan behandlingar, alternativträning och tvivel.
Efter ett besök i
Oslo nu i veckan och ett möte med häxdoktorena där, konstaterades det att det
kunde röra sig om ett bråck i nedre magmuskeln. Frågan är därför nu hur man kan
bli kvitt detta fortast möjligt, samtidigt som man laddar mentalt och fysiskt
för en mara. Att balansera på gränsen helt innpå startlinjen är kanske inte
något man önskar, men som löpare finns det vissa saker man måste acceptera.
Allt kan inte vara optimalt inför varje lopp eller träning, och man måste lära
sig att gilla situationen oavsett hur den ser ut.
Att ge sig i förväg
är dock inte min melodi, och än har jag inte gett upp. Ännu finns det en chans
att jag kommer till start, och då blir det med en helt ny uppladdning. I sådana
här situationer gäller det att vara nyfiken.
Skulle det vara så
att start inte blir av är det bara att blicka framåt mot andra lopp. Det var ju
det jag tänkte när kom i mål förra året.