Löpningen har föregått i det tysta i det sista. Det
är något fint med att arbeta i det tysta. Det fick jag lära mig av min farfar.
Han gjorde ofta det. Och jag umgicks mycket med min farfar när jag var liten.
Jag minns det dagliga slitet som är en natulig del i
det att växa upp på bondgård. Saker och ting ska göras i vanlig ordning, och
till vanlig tid. Inga undantag, inga kompromisser, och därför finns heller inget
att diskutera. Så man kan lika väl göra det i tystnad. Speciellt vedhuggning
minns jag med fördel utfördes i tystnad.
Tystnadens betydelse i löpning är inte helt oviktig,
även om tystnad är något som vi konstruerat och egentligen inte existerar. Och
jag har som sagt spenderat ganska mycket tid i denna tystnad ett tag nu. Det
visar inte minst det faktum att jag för inte alltför länge sedan blev uppringd
av lokaltidningen som undrade om jag hade tagit säsongsvila
eller vad det var som pågick?
Men där slutar liknelsen med barndomens tillvaro på
landet. Saker och ting har inte gjorts i vanlig ordning, och till vanlig tid.
Det har funnits flera undantag och massa kompromisser. Träningsmässigt alltså.
Det är därför med en viss undran om hur söndagens
uppdrag i Amsterdam ska gå då jag nu installerat mig på hotellet i samma stad.
För 5 år sedan...
...sprang jag Berlin maraton med lite av samma
undran. Jag var då extremt dåligt förbered inför uppdraget (sämre än nu). Jag
hade gjort allt det motsatta som man rekommenderar en satsande idrottare för
att komma i form. På startlinjen minns jag att jag ångrade att inte ha studerat
stadskartan över Berlin bättre eftersom jag troligtvis skulle bli tvungen att
bryta och ta mig hem bitter och sänkt med någon buss eller tunnelbana.
Samtidigt lovade jag mig själv att den situationen skulle jag inte sätta mig i
igen.
Uppladdningen från helvetet till trots lyckades jag
springa under 2,30 för första gången. Jag var såklart väldigt nöjd med det, men
också väldigt förvånad.
Någon vecka senare firade jag min 25-årsdag.
5 år efter Berlin
2012 har varit min bästa säsong så långt. Man kan
säga att Berlin blev det bränslet jag behövde för att skärpa satsningen och
komma fram till de resultat jag uppnått i år.
Därför är det en något humoristisk situation jag
befinner mig i nu, med någon vecka kvar till en planlagd 30-årsfest, och
tvivlandes på min form inför ett maratonlopp. Och det är först i detta nu när
jag skriver om det som det slår mig.
Jag önskar på inga sätt bortförklara att formen inte
skulle vara bra nog, utan bara visa på det faktum att ibland vet man helt
enkelt inte hur löpning fungerar.
Profetia
Under tiden som David Nilsson bloggade på Löpning För Alla skrev han ett innlägg där han siade om herrarnas maratonlag till EM i Zurich 2014. I hans profetia förärades jag med en plats i detta lag, men han förutspådde då också att vägen dit skulle gå genom bland annat Amsterdam maraton i år.
Detta var innan jag hade lärt känna David, och han
kunde således inte känna till någon av mina tävlingsplaner.
Profetian David la fram för mitt deltagande i
Amsterdam var att jag skulle hoppa av halvvägs för att gå in i någon obskyr
butik, och efteråt kommentera handlingen med: ”Det var värt det”.
Efter det skulle jag komma tillbaka starkare och
springa mig in i EM-laget.
Hurvida Davids framtidsvision stämmer eller inte
återstår att se, men jag hoppas att den och likheten med 2007 stämmer med det
som jag nu har intalat mig själv:
Går det bra på söndag så kommer det att ge mig ännu
mer bränsle till att satsa vidare. Går det dålig kommer det ge mig tillräckligt
med inspiration till en nytändning på åtminstone 5 år.
Jag vet att jag är väldigt diplomatisk med mig själv
här, men ibland får man unna sig det.
Här är svaret från Uhrbom:
Angående quick-fix så är det ingen större idé att träna något just nu.
Däremot så kan du vara jäkligt relaxad imorgon. Så istället för att ligga på
hotellrummet och vara nervös över formen så kan du sitta i en bar, ta en öl och
titta på brudar och tänka på att söndagens
resultat inte har någon betydelse bara du får gå ut efter loppet (så gjorde jag
innan stockholm). Se bara till att komma i säng i tid så att du inte missar
någon sömn.
//Fredrik
